Islam om kommunism

Det pågår en minst sagt oroväckande icke-debatt i vänstern som bubblar under ytan.
Det handlar om vår inställning till Islam.

Den paradoxala högern skriker att vi stödjer Islam, trots att dess extrema avarter, den nationella rörelsen, står Islamismens närmast rent innehållsmässigt och historiskt.
Deras splittringar åt sidan så har vi själva interna diskussioner som ibland kan ta farliga kurvor och där ord skriks ut om ‘islamofobi’ när det kan gälla ren avsky för alla religioner. Utan tvekan så är vänstern splittrad i en liberal falang (‘religionsfrihet’) och en dogmatisk (‘ateism/all religion är skit’). Jag tillhör som de flesta vet dogmatikerna. Och om ni vill höra mina argument får ni gärna skriva det bland kommentarerna.

Mitt i allt det här, när vi självupptagna tjafsar med varandra i olika falanger, precis som högern gör sinsemellan mellan pålästa traditionalister (Oskorei, SMR, FF) som förstår religionernas historiska band till tradtionalism och reaktion, i mostats till en västerländsk kulturfront i som tagit form i SD, KD, ND och liknande konstellationer som värnar den mer reformerade protestantismen och ‘vita religioner’ så verkar vi ha glömt bort vad Islamisterna själva tycker om saker och ting.

Naturligtvis ska man inte generalisera utifrån den text som står här nedan. Alla strömningar är ju som sagt mångfacitterade mellan dogmatism och pragmatism och i olika omfång påverkade av det rådande ekonomiska systemet och dess historia.

Men det finns att hämta på http://www.islamguiden.com och får stå som bevis för Islamisters utgångspunkt på ämnet kommunism.
Mohammed Kutub som skrivit den är påläst och texten ger ett proffesionellt intryck och förklarar grundligen varför Allah är bäst och vi är sämst.

Traditionalism – Identitet – Kultur

Urval ”Islam står för allt som är gott, sunt och önskvärt i livet.” :

För det första: Kommunismen vilar på en rent materialistisk bas: den erkänner ingenting annat än det som förnimmes med sinnesorganen – det som inte är förnimbart med sinnesorganen betraktas som overkligt nonsens och har ingen existens över huvud taget eller, om det verkligen existerar, är det så obetydligt att man inte alls behöver fästa någon uppmärksamhet vid det. Engels sade: «Materia är det enda som är verkligt i världen.» Och materialisterna hävdar: «Mänskligt förnuft är bara en manifestation av materien och reflekterar den yttre materiella omgivning som omger det.» De fortsätter med att säga att det som kallas själ inte alls har någon självständig existens utan bara är en produkt av materien. Vi ser alltså att kommunism är en rent materialistisk ideologi som förlöjligar alla former av andlighet och bedömer dem alla vara ovetenskapliga. Den islamiska ideologin, å andra sidan, sänker sig inte till att ha en så snäv syn på de mänskliga aktivitetssfärerna och degraderar inte människan till en så låg existensnivå. Den ser i stället människan som en varelse som strävar efter att sväva högt i de andliga rikena, även när hon vandrar på jorden och har en fysisk kropp. Inte heller är hennes behov begränsade till mat, tak över huvudet och sexuell tillfredsställelse, som Karl Marx hävdade. En fråga kan vid det här läget uppstå i en del läsares sinnen: «Hur kan denna materialistiska filosofi påverka oss när vi inte ska ha någonting med den att göra; vi ska ju bara anta kommunisternas ekonomiska program och behålla hela vår trosuppfattning, Allah, vår Apostel och vårt andliga system.

Ingen må ha denna illusion, ty, som kommunisterna hävdar, det finns en stark bindning mellan det ekonomiska systemet och folkets grundläggande trosbekännelse, ideologi och livssyn; de kan inte ses isolerade från varandra; de har ett mycket nära samband eftersom de är baserade på samma ekonomiska system vilket är upprättat ur en rent materialistisk livssyn. Detta har klargjorts av kommunismens pionjärer Marx och Engels i deras krifter.
Kommunisterna tror till exempel också på dialektisk materialism. De hävdar att det är konflikten mellan motsatser (,ägare> och <icke-ägare> eller arbetare och kapitalister) som är den enda verkliga, om än ibland försåtliga, faktorn bakom alla ekonomiska och humanistiska framsteg som mänskligheten hittills gjort, med början från den första kommunistiska tidsåldern och vidare till slaveri, feodalism, kapitalism och sedan slutligen den kommunistiska tidsåldern återigen. Det är med just denna dialektiska materialism som de försöker rättfärdiga sin ståndpunkt och bevisa att det till slut med nödvändighet blir kommunismen som avgår med segern ur den pågående ideologiska striden. De hävdar att det finns ett nära vetenskapligt samband mellan kommunismen och denna teori om dialektisk materialism; en teori i vilken det inte finns någon som helst plats för uppfattningar om Allah, Hans apostlar eller deras budskap, ty de tror i sin arrogans att alla dessa företeelser är blott och bart resultat av de ekonomiska krafternas samspel; att de inte har någon betydelse eller mening i sig själva, skilda från de ekonomiska omständigheter som alstrade dem. I sig själva förlorar de all betydelse i människans liv och deras tolkningar eller definieringar av livet och dess sanna mål är helt meningslösa och utan värde.

Den absolut enda faktorn av betydelse är produktionsmedlen som, om de förändras, påverkar hela den mänskliga existensen och revolutionerar den. Misstaget och svagheten i kommunisternas syn på mänsklighetens historia bevisas i rikt mått av det faktum att den misslyckas med att ge någon adekvat förklaring till den stora revolution som Islam igångsatte i Arabien. De kan inte peka ut någon förändring av de ekonomiska produktionsmedlen på den arabiska halvön eller ens i hela den dåtida islamiska världen som kan påstås ha framkallat den Helige Profetens framträdande i den delen av världen, med allt vad det innebar av en fullständig förändring av livsmönstret.
Detta är fullt tillräckligt för att visa att Islam och kommunismen står i diametral motsats till varandra

Ladda hem hela dokumentet

Trotskij: Om den kommunistiska människan

Säga vad man vill om texten här nedan. Slaktaren från Kronstadt hade sina ljusare stunder, även om texten idagsläget både kan framana skratt, gliringar och få folk att tappa hakan så anser jag texten visa på en framtidstro och en nödvändig analys över vad vi vill åstakomma med vår revolution med människan i sig. Även om Trotskij revolution knappast kan kallas min egen, så måste vi fundera ut vad vi vill uppnå. Om marxismen pekar på kommunismen som en ren evolutionär ekonomisk och politisk process. Borde inte människan utvecklas med den? Miljön påverkar som vi vet människan och revolution och kamp i synnerhet. Framförallt ger texten ett visst hopp och en motbild att framlyfta och sträva efter, om än på snudden på fanatisk, mot den liberala hegenomins konsumentmänniska som existerar idag. Den pekar i en riktning, som historiskt gick fel och i synnerhet känns svagt och oprecesist, men är något vi måste bygga vidare på för att skapa en motkultur.

Urval från ”Litteratur och revolution”:

”Och mer än så. Människan kommer äntligen att börja bli harmonisk. Hon kommer att göra det till sin uppgift att uppnå skönhet genom att skänka sina egna lemmars rörelser den yttersta pre­cision, avsiktsfullhet och ekonomi i sitt arbete, sin gång och sin lek. Hon kommer att försöka behärska först de halvmedvetna, sedan de undermedvetna processerna i sin egen organism, sådana som andningen, blodcirkulationen, matsmältningen, fortplantningen, och hon kommer att försöka underordna dem viljans och förnuftets kontroll, inom nödvändiga gränser. Även det rent fysiologiska livet kommer att bli föremål för kollektiva experiment. Den mänskliga arten, den nu stelnade homo sapiens kommer ännu en gång att utsättas för radikal omformning och kommer i sina egna händer att bli objekt för de mest komplicerade metoder för konstlat urval och psykofysisk träning. Detta är helt i linje med utvecklingen.

Människan drev först ut de mörka elementen ur industri och ideologi, genom att ersätta den barbariska rutinen med veten­skaplig teknik och religionen med vetenskapen. Sedan drev hon ut det omedvetna ur politiken, genom att ersätta monarkin och klassen med demokrati och rationalistisk parlamentarism och därefter med den klara och öppna sovjetdiktaturen. De blinda elementen har rotat sig ordentligt fast i de ekonomiska förhållandena, men människan driver ut dem därifrån också, med hjälp av socialistisk organisation av det ekonomiska livet. Detta gör det möjligt att från grunden bygga upp det traditionella familjelivet igen. Slutligen är människans själva natur gömd i det djupaste och mörkaste hörnet av det omedvetna, av det elementariska, av alven. Är det inte självklart att de största forskningssträvandena och de främsta skapande initiativen kommer att gå i den riktningen?

Den mänskliga rasen kommer inte att ha slutat med att krypa på alla fyra inför Gud, kungen och kapitalet för att sedan ödmjukt underkasta sig ärftlighetens mörka lagar och ett blint sexuellt urval! Den emanciperade människan kommer att vilja nå en större jämvikt i sina organs arbete och en mera harmonisk utveckling och användning av sina vävnader för att minska fruktanför döden till en förnuftig reaktion från organismen mot fara. Det är inget tvivel om att människans extrema disproportion i organens och vävnadernas utveckling och förslitning ger livsinstinkten formen av en morbid och hysterisk fruktan för döden, som förmörkar förnuftet och ger näring åt de dumma och förnedrande fantasierna om livet efter döden.

Människan kommer att ha som sitt mål att behärska sina egna känslor och att få upp sina instinkter i höjd med medvetandet, att göra dem genomskinliga, att sträcka sin viljas trådar in i dolda skrymslen och därigenom lyfta sig själv upp till ett nytt plan, att skapa en högre social och biologisk art, eller, om ni vill ursäkta, en övermänniska.

Internationella Kommunistiska Strömningen debatterar boken här.

I övrigt är boken ett raljerande om tämligen ovesäntlig konst och kultur.

Åtminstone tills jag orkar greppa det hela.

Red Action: A Return To Winning Ways

Följande text är ett utdrag från ett föredrag som Red Action höll i formen av den nu nedlagda organisationen London Socialist Alliance och är bland det bästa som producerats kring ny strategi och taktik för ‘den nya vänstern’ och dess krock med de högerextrema framgångarna.

Utdrag:
Thus far, in all other countries in Europe when ‘new right’ has met ‘old left’ it has proved no contest. If the LSA is to break with this pattern of defeat, it will need to need to break with, what up to now, is the accepted custom and practice of many of its sponsors. Decommissioning dogma, will include resisting the temptation to strike impeccable poses which serve no other purpose but to ‘distinguish’ the proposers from one another, and more importantly from the working class. There is an ocean of difference between moralism and morality: between feeling good and doing good.

‘Unconditional immigration’ by all means, as long as it is understood that there must be a bridge between the macro and the micro in its presentation. Also if the LSA truly wants to represent the working class, it must seek to cross bridges with them, rather than as has been the norm for the left hitherto, instead of them. Many people point with satisfaction to the recent Haringey result as proof of ‘life in the left’. Saving a deposit is ‘perfectly respectable for a party of the far-left’ we are told. A mindset yet to come to terms with the LSA, to all intents and purposes, these days actually being the Left. Here now, with all the attendant responsibility, is where the buck stops.

Over the last century, socialism has lost the economic argument with capitalism, the ideological argument with liberalism, and is now faced with the possibility of losing the tactical argument with fascism. Realistically, the only hope of ever returning to winning ways, is by first having the courage to acknowledge ‘a lucid registration of historical defeat’. Meaning that if working class hegemony remains the unchanging goal, then tactics and strategies require some serious revision. 

To return to winning way means, also winning the battle of position with both Labour and the BNP. Winning the battle of position means lining up comfortably along side the working class, not as is currently the case, feeling obliged ‘on principle’ to line up against it. Tactically, it means avoiding scenarios where your limitations are exposed. For instance it is time the left learnt, that no matter how it is introduced, race plays to the rights agenda: it excites them. 
For the simple reason, no matter how apparently unfavourable the circumstances, battle is joined on their terms. 

More fundamentally winning the battle of position means stubbornly rejecting the solutions proffered by both middle class liberalism and nationalism alike, and constructing, from scratch if necessary, a progressive working class alternative to both. How is this to be done? To begin, with each situation must be looked at from the long and short term interests of the working class itself. Which is to say by first assessing objective conditions and only then envisaging what the working class as the ruling class might consider an ideal. A method of operation made possible only by, as Marx did, ‘entirely trusting to the intellectual abilities of that class’ itself.

Läs hela texten