Arkiv för juni, 2009

23
Jun
09

Musik kontra ”Musik”

Nu fick jag ett sånt där aggroryck igen. Jag satt och tänkte på när förstrött tittade på min gamla fiende TV:n (Jag gör det inte ofta, ibland händer det). Av misstag kom jag in på MTV. Man blir nästan mållös när man ser idiotin som flödar. Först var det om några puckade rikemansbrudar i 17-års åldern, och jag fick inte riktigt grepp om det fiktion eller verklighet där de hade sina livsskriser över dåligt smink, pojkvänsproblem och att de måste tuttoperera sig. Jag slog av TVn. När jag satte på den igen så var det exakt samma jävla sak. Fast med 40 åringar. Deras morsor hade helt sonika också fått ett program att gnälla om ovesäntligheter i.

Nästa försök då, det ska väl ändå vara en musikkanal, nej då jävlar är det bortskämda ungar som med sina 16 lipar högljutt för att de enbart bor i total överflöd.

Den liberala hegenomins matrealistiska strävanden äcklar mig. Till sist kom då musiken, eller snarare radioskvalet. Klart som fan det var gamla vanliga tråkiga klyschorna, med samma gamla vanliga tråkiga rapmusk, med samma jävla tråkiga remakes på det som en gång i tiden var faktiska låtar.

Jambagenerationen jublar över det hela och fortsätter springa runt och hjärntvätta sig sjävla, sluka klyschor, identifiera sig falskt med gangstarappens från början sociala meddelande,. De sätter på radion och låter sig ta skiten. Jag vill bara spy. Så jag satte mig ned och försökte hitta något från de senaste åren som faktiskt gav lite hopp: som t.e.x. hade en någolunda vettig text, inte innehöll biffiga negrer, vita emotionella killar, tuttbrudar eller rumpskakare eller för den whinande om den ”stora kärleken” eller texter som är rippade från porrfilmsbaksidor. Åtminstone något som inte var hip-hop. Inte för att jag ogillar poesi med rytm, utan bara för att det är så jävla uttjatat. Som kärleksballader. Något verkligt.

florida

Då fick jag ett slag över käften och konfronterades med ett band från mina föräldrars musikhistoria, ni vet när hårdrock fortfarande existerade, banden faktiskt skrev sin egen musik, det fanns inga musikkanaler och överallt i landet lirade kids i garage för att kanalisera just sina känslor för att uttrycka sig i folkhemmets förfall. Kidsen gjorde egna tidningar, egna spelningar, skrev samhällskritiska låtar och oavsett nu vilken genre de var inom så var musik inte något man försökta få knulla med på en sunkigt hak i en stockholmsklubb utan var något som levde över hela landet och hade någon form av mening, och skapade i sin tur genuina musikintressen (och skivsamlande) istället för en mp3 generation som laddar hem mobiltelefonsignaler (man kan ju ställa frågan om fildelning är bra, jag ställer frågan, är det bra kultur som tjänar på fildelning..). Det var det gamla bandet Euskefeurat som hade gjort nytt material. Titta och njut, det är nog det enda genuint GANGSTA som har gjorts på den här sidan 2000-talet. Åtminstone i det här landet, som inte framställs som fullkomligt idiotiskt á kartellen och resten av grabbarna som vill leka tuffingar men verkar glömt bort att majoriteten av befolkningen skrattar åt jambaungarna.

Det där i meningens rätta ord ‘punk’ för 2000-talet. Åt helvete med mainstreamkulturen, åt helvete med snorungar med piercingar, tatueringar, bröstinplantat från filmen ”300” och trummaskiner. Några gubbar från Norrland bryter samhällets normer mer än jag sett på evigheter även om den saknar samma energi som andra rörelser som utmanat samhällets normer gjort, men bara grejen att de kör vidare utan ens ett hopp att cityungarna ska titta bort från MTV en enda sekund förtjänar de min respekt. Där har vi johnny rotten och resten av det fula och äckliga för vårat århundrade, det fett omoderna, skitiga, bonniga och verkliga.

Nu ska jag ta och se den otroligt bra filmen The Committments när jag kommer hem. Där har ni också riktig musik.

committments
Se trailer

Angående varför Hip Hop (idag) suger, läs mer här.

Annonser
23
Jun
09

Lite Jünger

Nedan är citat om Ernst Júnger slutsater kring arbetare och arbete. Främst från Der Arbeiter men även från andra verk som har bearbetats i boken Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår av Carl-Göran Heidegren.
Att poängtera är det ganska uppenbara, bara för att jag finner vissa citat intressanta så behöver det inte betyda att jag stödjer Júnger idéer om stat, traditionalism och nationalism. Utdragen är alltså från en bok som analyserar Jünger. Jag finner dessa citat intressanta för att de påvisar för mig vitala delar i vänsteradikal hållning. Att anmärka är även att det har funnits en marxistisk tradition som studerat Jünger som under 70-talet var relativ stor, de hade också förmågan att skilja på en författares politiska åsikter och de saker denna pekade på. Vad jag däremot inte tagit med är hans filosofiska syn på människan som hur hans eget perspektiv handlar delvis om hur konflikten formar människan (för honom kriget) och hur ser sig i konflikten se en ny människa skapas, vilket är idéer jag till viss del delar. Av den enkla devien att jag själv har funnit kamp och konflikt som centrala delar i min egen utveckling, eller som en god vän sa som likaväl honom är aktiv i den radikala vänstern
”man minns inte vilka man har legat med, man minns knappt sina barndom och de stunder man har varit lycklig. Men man minns varenda slagsmål, i detalj”.
Jag ställer mig för en sådan analys, det är sällan en dag går där jag reflekterar över kampen i vardagen, och hur denna har påverkat mig. Alla har våra personliga krig, Jünger blev påverkad av sitt och blev påverkad av sin samtid (och faran inför det ‘nihilistiska’ samhälle som han såg framträda, men som han ändå på ett sätt respekterade). Jünger såg sitt svar för denna utveckling i att försöka bryta fram en tredje väg och med dåtidens mått mätt, som nationalist, så befann han sig ett tag nära nationalsocialismen. Som han sedan, tillsammans med sina anarkokonservativa kollegor förkastade när de såg brutaliteten och barbariet av det. Tack vare sin konservativa ådra så kom de inte undan ‘nihilismen’ – de gick rakt in i den.  Vi idag måste dock finna våra vägar för att komma bort från det rådande systemet.
Jag blir å min sida påverkad av de faktiska kampen som detta (för jünger) ‘nihilistiska’ samhälle utsätter mig för. Jag kan dock inte vara traditionalist, jag har inga traditioner att gå tillbaka till. Liberalismens vinst innebar inte bara arbetarrörelsens perefirering, utan även traditionalismens död. Jag har ej heller intresse av tradionalism och nationalism, det är som att vara en likskändare eller ännu värre: en nostalgiker. Även om man självklart har romantiska föreställningar för sig ibland.

Men däremot formar den liberala hegenomin, och kapitalismen, mig när det är i  ‘krig’ mot denna jag måste analysera mig själv genom om och om igen. Så ja, konflikt är en skapande kraft. Om inte vi låg i konflikt, så skulle inte socialismen kunna skapas. Som radikala socialister säger vi ”det råder ett klasskrig”. Vi måste vara på det klara med att det förändrar oss, vår själ, och vi måste även identitifera oss som soldater i detta krig och även inse att som anarkisterna säger ‘vägen är viktigare än målet’ är en faktisk omöjlighet då våran realitet redan nu har försatt den problemfria vägen ur spel. Vi har bara ett val, och det är vårat mål.

Nåväl..mer om mina egna filosofiska utsvävningar sedan.. nedan är i alla fall några av Ernst Jünger´s idéer om arbete och lite annat analyserat.

Jag hoppas några finner hans texter intressanta. Det jag attraherats av är fetmarkerat. Citat inuti den citerade texten är ifrån Jünger eller annan nämnd.

Urval från Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår:

Skillnaden mellan borgaren och arbetaren består, enligt Jünger, inte i att den senare besitter ett högre värde utan i att de båda helt enkelt är radikalt olika, och därför kan det inte heller finnas någon gemensam måttstock. Individen och typen talar olika språk och lyder under olika skilda lagar. ”Där ett annat språk talas är debatten avslutad och aktionen börjar […]

”Jüngers lägesbestämning kan sammanfattas på följande sätt. Vi befinner oss i ett interregnum mellan borgarens skenherravälde och arbetargestaltens verkliga herravälde, närmare bestämt i ett skede när det förra definitivt avslöjats som ett sken och det senare börjar göra sig alltmer märkbart. den första fasen av denna övergång kännetecknas av en genomgripande förstörelseprocess riktad mot den bestående ordningen, som underminerar och upplöser dess bindningar och värden. Detta gäller inte minst alla transcendenta, och därför utgör tekniken i Jüngers ögon ”den avgjort mest antikristliga makt som hittills framträtt”. Teknikens segertåg efterlämnar ett ödelagt landskap, ett tillstånd av ”anarki – en anarki som sliter sönder livsenheterna i sina atomer”. Nollpunkten är emellertid redan överskriden. Häremot svarar vad Jünger kallar ”en ny uppspirande känsla för jorden”. Vi befinner oss därmed i den andra fasen ”där tekniken ställer sig till förfogande för stora och djärva planer”, i en fas kännetecknad av att alla medel tas i anspråk för en total mobilisering. Den tredje och avslutande fasen, som vi ännu inte inträtt i, är nådd först när det dynamiskt-explosiva tillståndet har övergått i ett perfektionstillstånd. […]”


”Generellt gäller att ”tekniken till sin natur inte utgör ett medel som är anpassat och inrättat för nationen”. Arbetargestalten tenderar såtillvida att expandera utöver nationalstatens gränser och begränsningar, och därmed kan inte heller nationen längre komma i fråga som något högsta värde. Jüngers konception – eller kanske snarare vision – spränger nationalismen så att säga inifrån, och arbetsstaten kan därför inte utgöra med än ett övergångstillstånd. […]”
”Nationen kan inte längre aspirera på att utgöra ett högsta värde emedan världen förändras i riktning mot arbetargestaltens gränslösa – planetariska – herravälde. Arbetargestalten utgör överhuvudtaget inte något värde utan representerar den punkt där varje diskussion om önskvärt eller icke önskvärt med nödvändighet upphör: varat. ”Denna utgör i sin mest betydande innebörd ett vara, och detta innebär i förhållande till den enskilda individen att denna antingen är arbetare eller inte är det – fullständigt utan betydelse är däremot det blotta anspråket på att vara det.” […]


Jünger nämner [i sin replik på Albrecht Erich Günters recension av der Arbeiter] tre förutsättningar för att man skall kunna tala om en ny ordning: förekomsten av en ny princip, av en ny människa och av nya former för livet. Är dessa tre förutsättningar uppfyllda så föreligger åtminstone möjligheten att förverkliga en ny ordning. Den fråga som inställer sig är om detta är fallet när det gäller den genomgripande omvälvningsprocess som vi just nu befinner oss i. Jüngers svar lyder att de båda första förutsättningarna tvivelsutan är uppfyllda: den nya principen är arbetet, den nya människan är arbetaren. På den tredje frågan är svaret däremot mindre entydig

Ernst Jünger i ”Över Linjen”:

”Människan känner sig exploaterad i ett flertal olika avseenden, inte bara ekonomiskt. Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själslig; den kan beröra det sköna, det goda, det sanna, näringslivet, hälsan och politiken – men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft.”

Thierry Maulnier i den franska tidskriften Combat från 1936:

”Demokrati och kapitalism är ett och samma ont: man måste bekämpa dem på en och samma gång”

ernst

Läs mer och kortfattat om Ernst Jünger och hans syn inom olika delar av livet, samhället och människans roll på Krigsmaskinen (Ni vet den där gamla anarkopedian)

23
Jun
09

The coming insurrection

Det var den här boken som frankrike fick för sig var boken för ‘nästa revolutionära rörelse’ och sågs som grunden för The Tarnac 9. Ni vet dom som anklagades för att ha sprängt ett tågräls men som mest byggde ett kollektiv ute på vischan. Gruppen fick enormt stöd från vänstern, trots sin bristande aktivitet som i ur en historisk synvinkel nästan är skrattretande, ur som helst boken är intressant att läsa och nu har vi chansen sedan någon snäll person översatt det hela från franska. Boken måste ses som det senaste i den anarkoinsurrekationalistiska ådran som mest verkar teorisera iväg sig själva för att förstå dagens samhälle, när det hela är så enkelt som ”ladda-skjut” om man nu prompt vill bryta den liberala hegenomin och chansa på att få genomslag. Nedan är dock min favoritdel i boken, resten känns som ganska vanliga skitnödiga modernistiska teoriserandet som inte en jävel verkar begripa sig på utom de insatta. Framförallt är det här anarkoflum där de, i sin historiska tradition av utopism, sätter för stor tilltro till individen och inte när inidivider slutar sig samman och organiserar sig inför strid – vilket är själva förutsättningen för revolt. Istället pratas om det vänskap, ”hitta varandra” etc. Det kanske är skönt att ha vänner, men det är inte utifrån den positionen man bedriver krig.

Urval från The Coming Insurrection:

GET GOING!

We can no longer even see how an insurrection might begin. Sixty years of pacification and containment of historical upheavals, sixty years of democratic anesthesia and the management of events, have dulled our perception of the real, our sense of the war in progress. We need to start by recovering this perception.

It’s useless to get indignant about openly unconstitutional laws such as Perben II. It’s futile to legally protest the complete implosion of the legal framework. We have to get organized.

It’s useless to get involved in this or that citizens’ group, in this or that dead-end of the far left, or in the latest “community effort.” Every organization that claims to contest the present order mimics the form, mores and language of miniature states. Thus far, every impulse to “do politics differently” has only contributed to the indefinite spread of the state’s tentacles.

It’s useless to react to the news of the day; instead we should understand each report as a maneuver in a hostile field of strategies to be decoded, operations designed to provoke a specific reaction. It’s these operations themselves that should be taken as the real information contained in these pieces of news.

It’s useless to wait-for a breakthrough, for the revolution, the nuclear apocalypse or a social movement. To go on waiting is madness. The catastrophe is not coming, it is here. We are already situated within the collapse of a civilization. It is within this reality that we must choose sides.

To no longer wait is, in one way or another, to enter into the logic of insurrection. It is to once again hear the slight but always present trembling of terror in the voices of our leaders. Because governing has never been anything other than postponing by a thousand subterfuges the moment when the crowd will string you up, and every act of government is nothing but a way of not losing control of the population.

We’re setting out from a point of extreme isolation, of extreme weakness. An insurrectional process must be built from the ground up. Nothing appears less likely than an insurrection, but nothing is more necessary.

Läs hela boken på engelska.

17
Jun
09

Lapporörelsen och Svenska Pressen

Hittade av slump en PDF om lapporörelsens försök att tysta den Svenska Pressen som är intressant ur flera olika synvinklar. Bland annat pekar den tydligt på det stora stöd som den högerextrema, anti-kommunistiska, lapprörelsen hade från liberaler och konservativa i Sverige och i synnerhet från det s.k. bondeförbundet som genomförde Sveriges största fascistmarsch bondetåget 1914. Vidare pekar den tydligt ut hur liberalismen är en förutsättning för extremhögerns avancemang (som Ernst Nolte har skrivit mycket bra och detaljerat om ,vilket jag återkommer till). Vilket bland annat leder till en splittring i Folkpartiet liberalerna. Avhandlingen ger också en insyn i lapporörelsens strategier och taktiker mot kritiker och en viss syn över dess natur i sig. Framförallt pekar texten på det utbredda stöd som Lapporörelsen fick från Sveriges tyskvänliga överklass, på samma sätt som den vita terrorn fick under inbördeskriget mot rådsrörelsen och sedemera även Mannerheim när Sovjetunionen invanderade. Det kanske aldrig kom igång på allvar i Sverige, men historien visar tydligt, att det var i Finland som de svenska kommunisterna och fascisterna möttes i strid mot varandra. Lapporörelsen blev till sist för militant t.o.m. för den dåtida finska regeringen (Då Lapporörelsen visade italienska fascistambitioner i och med ”Mäntsäläupproret” som riktade sig även mot liberaler). Den finska regerinegn, med lapposympatisören Svinhufvud i spetsen förbjöd och avskaffade rörelsen 1932 till förmån för en ‘laglighetslinje’ gentemot kommunismen. Detta gjordes antagligen för att de fanns risker att Lapporörelsen skulle kunnat etablera sig som en reguljärt fascistiskt parti och då även hota den borgeliga demokratin och i synnerhet den svenska överklassen i finland (Lapporörelsen var hade ‘äktfinska’ etniska ambitioner). Trots detta står det klart att liberalismen och den borgeliga demokratin använde Lapporörelsen som ett vapen i ledet att krossa den finska kommuniströrelsen, som i princip fick se sig som besegrad efter Lapporörelsens framfart. Efter denna period befann sig de flesta finska kommunister i Ryssland där de leddes av O.W. Kuusinen, en f.d. socialdemokrat som var en av de ledande i  inbördeskriget, och sedan dess gått i exil. Han skulle senare avrättas av Stalin. Lapporörelsen skapade efter förbudet en ny fascistisk organisation, Fosterländska Folkrörelsen, som sedemera förbjuds 1938 – men blev lagligt igen tack vare de starka fascistiska strömningarna bland den finska överklassen och regeringen. Fosterländska Folkrörelsen och alla fascistska strömningar i Finland rann dock ut i sanden när Finland blev angripet. Därför kan man anse (med viss risk för att vara kontroversiell) att Sovjets attack mot Finland ströp en växande fascistisk rörelse, som om den fått vara ifred, kan ha lyckats skriva om Finlands historia. Lapporörelsen existerar fortfarande men är idag främst en historiskt parti utan politiskt syfte i den nyliberala staten, men kan dock svara på frågan varför Finland till skillnad från övriga Europa saknar en utomparlamentarisk extremhöger.

Lappo

Stockholms Dagblad hyllar Lapporörelsens Bondetåg i Finland 1930.
Det första bondetåget i Finland gjordes 1918 för att fira vita terrorn.
Observera hyllandet av gripandet av den finska kommunisten och redaktören Assar Saalo.

Finska2_87098d

Lapporörelsens arvtagare, Fosterländska folkrörelsen.
Förbjöds 1938, men blev snart lagligt igen.
”1918” står för den vita terrorns vinst över den röda gardet i inbördeskriget.

Läs avhandlingen som PDF

15
Jun
09

Strasserism?

Det är mycket tal om Strasserism idag när vi pratar om nationalsocialistiska organisationer som försöker ge ett sken av att vara vänster. Inte helt fel är påståendet att dessa är farligare än den klassiska nynazismen den s.k. ”Hollywood” nazismen som mer eller mindre försöker vara så ondskefulla som möjligt, älska hitler så mycket som möjligt, och framstå som tokiga rasbiologer. Alla andra nazister brukar vi, och en hel del nazister också, trött peka på som strasserister. Oavsett nu om detta rör sig om att nazisterna har adopterat autonoma klädstilar, andra taktiker eller pratar klass. Det är självklart ett feltänk. Seriös Nationalsocialism och i synnerhet Fascism har alltid velat göra sig själv ”vänster” och ser sig själva som en tredje lösning mellan kapitalismen och kommunismen. Detta är dock inte Strasserism. Det vi ser i Tysklands pallesjalar och cheguevara t-shirts, eller i Folkfronten, eller ens bland de ”identitära” är inte Strasserism. Det är bara omstruktureringar av den sociala taktiken som reaktionen alltid använt sig av. Strasserism är dock det enda försök som reaktionen försökt göra där en total brytning med fascismen och nationalsocialismen försökts genomföras med våld och revolutionära ambitioner, även om innehållet i sig är ungefär likadant (Koproratismen, klassamarbetet, som dess definitiva likhet)

För att vara konsekvent måste man dra en linje. Strasserism är och kommer alltid vara bröderna Strassers socialistiska och fascistiska tankar och strävanden och i synnerhet deras organisation, Svarta Fronten’s, grundstommte. Varken förr i den italienska syndikalismen som förr anledde fascismen eller senare i den franska identatire politiken har Strasserism funnits, om än kanske influerat. I dagens fascist och nazistsverige är Strasserism i synnher inte aktivt, även om SMR verkar tro det.

Vars kommer detta begrepp ifrån? Ja de flesta känner nog till att Gregor och Otto Strasser var före NSDAP’s framgångar kommunister i socialdemokraterna och dessutom en del av den internationella ‘radikala’ (Även frihetliga) vänsterrörelsen, sedemera gick de in i det nationalsocialistiska partiet (som stora delar av dåtidens frihetliga gjorde) där de snabbt avancerade på grund av sina politiska kunnighet.
B.l.a. höll de liv i partiet, och i synnerhet i deras tidningar, när Hitler var i fängelse och byggde upp till stor del den politiska propaganda som rekryterade arbetar till partiet och till dess paramilitära gren SA. Efter att Hitler övergett idéerna om socialismen inom nationalsocialismen, och fortsatta in på en mer tradtionell reaktionär väg med nära samarbeten med näringslivet och det internationella kapitalet, så påbörjades en bitter maktkamp mellan Strasser på ena sidan och Hitler på andra sidan. Gregor och Otto Strasser förlorade maktkampen (Mycket tack vare att Hitler fick med sig en ung Goebbels som i sina tidiga år ville b.l.a. närma sig Sovjetunionen och skapa allians ‘med de socialistiska bröderna’), varav flera ledande nationalsocialister tillsammans med honom skapade Svarta Fronten som efter sitt skapande blev, paradoxalt, en av tysklands största och mest aktiva antifascistiska intiativ i NSDAP’s Tyskland. Antifascism (Nja Anti-Hitlerism) med fascister i spetsen således.

Hela denna politiska process och interna kamp avslutades i de långa knivarnas natt när S.A. som hade hotat med en andra revolution inspirerad av Strassers Svarta Fronten (som redan lämnat NSDAP) slogs ned brutalt av det som sedan skulle bli SS. Föga förvånande så innebär detta även slutet för Svarta Fronten och Strasserbröderna, varav en avrättades och Otto Strasser begav sig ut i landsflykt för att jobba med, i borgeliga termer, antifascism b.l.a. med Hitlerfientliga radiosändningar och krav på att kriget skulle avslutas efter 1939. Den andra revolutionen sågs av stora delar av SA och Strasseristerna som en fortsättningsrevolution där Hitler skulle kastas av makten och en sann socialistisk tysk stat upprättas. När kriget bröt ut innebär även den andra revolutionens målsättning att avsluta kriget och göra de annekterade länderna fria igen osv.

Hursomhelst. Hur mycket som helst kan skrivas om allt detta. Däremot är de politiska texter som Otto Strasser skrivit ett viktigt tidsdokument inifrån Hitler’s Tyskland.
Ni som läser texterna kommer förvånas både över hans totalta avsky inför Hitler, kriget, och till stora delar även den nationalsocialistiska tyskland och dess förtryck, ni kommer även förbluffas över hans starka anti-semitism, rasism och öppna fascism samtidigt som ni kommer förvånas över vissa av hans politiska krav och öppna influenser från marxismen. Det är viktiga dokument, inte minst för att de anses ännu viktigare av våra motståndare och i synnerhet bland tredjepositionen som dominerat strategi och taktik bland nationalsocialister utomlands.

Jag rekommenderar att ni först läser Germany Tommorow (Vilket är två böcker och där finns även Svarta Fronten’s manifest och måste ses som Otto Strassers huvudverk) och sedan läser Hitler And I.

Detta är bland det mest uppseendeväckande jag läst på länge. Inte minst för den radikala övertygelsen mot NSDAP och Hitler, och nationalsocialismen som helhet, det måste även vara bland de första erkännanden som skrevs om koncentrationslägren etc. Inte minst förbluffas man över att Svarta Fronten’s mål med den andra revolutionen var att federalisera hela tyskland, skapa demokrati, införa sin nya socialism och sedemera fred med alla länder…förutom sovjet såklart.

Tillsvidare får ni nöja er med versionerna nedan. Jag jobbar på en mer läsbegriplig lösning. Jag kommer nog följa upp med ”Revolution or Reaction”. Jag vill poängtera att jag själv inte är en strasserist då jag knappast kan kallas en fascist, tradtionalist eller något annat som möjlggör hans idéer. Jag delar i synnerhet inte Strassers syn på marxismen som liberal, och därför något som måste förstöras i likhet med kapitalismen (och fascismen). Som antifascist skulle jag även slagits mot strassers utopism och attacker mot arbetarrörelsen. Däremot finner jag historia intressant och i synnerhet sådan historia som i princip är bortglömd och på sitt sätt lustig i den politiska historien. Men om strasser är en vän? Knappast. En av nationalsocialism och fascism influerad utopist som intergrerat viss form av socialism förändrar inte de grundläggande striden om arbete och arbetsköpare. Eller som man säger, en fascist, en fascist är en fascist. Sedan så komme de i lustiga kombinationer.

Läs Germany Tomrrow (Som Original i PDF)
Läs Hitler And I

Nästa omgång kommer jag behandla faktumet att Italienska fascistpartiet skapades med 75% syndikalister.
Eller som en kamrat sa ”skälet till varför det var så lite motstånd i Italien? Tja, det var ju för att varenda anarkist hade blivit fascist”

12
Jun
09

Längtan bort från staden..

Det senaste halvåret har ‘rörelsens’ självutnämnda tankesmedja satt sina marionetter igång för nästa omgång, ‘kampen om staden’, och kampen för att få ockupera hus, återta offentliga utrymmen etc etc. I sig stödjer jag kampen, trots allt så är det i städerna som den moderna arbetarklassen alltid har kämpat och moderniserat sig, just tack vare att städer som sådant är en produkt av en kapitalistik ordning och behovet av att centralisera arbetskraft kring produktionen. Den moderna staden kom just till av dessa skäl och möjliggjorde industralismen – ‘kom till’ och ‘kom till’ – mer eller mindre så gavs dåtidens lantarbetare inget val. Kapitalisterna gjorde som de alltid gjort, genom skatter, tvång, våld och svält så baxade de in oss i betongen och sedan dess har vi varit där. Så det ligger väl vettighet bakom den här kampanjen, även om jag själv knappast kommer arbeta i frågan, så anser jag det nyttigt att rörelsen kampanjar vidare i brist av det autonoma radikala partiet. Någon förändring, mer en eventuella rekryter lär vi dock inte se

Däremot.
Jag kan inte sluta hata städer. Jag vet inte om det har med min bakgrund att göra, eller centraliseringen av den liberala propagandan och ‘livsstilen’ just till städer, förmodligen är det båda. Städer ger min ingen harmoni. Överallt möter man ju idioter. På inget ställe är arbetarklassen så opolitisk, hjärntvättad, utslagen och alienerad som just i dagens metropoler av betong, armeningsjärn, neonskyltar och avgaser. Jag vill bara bort här ifrån, jag hittar personligen ingen harmoni i det hela. Det här är, i ordets rätta bemärkelse, ‘fiendeland’. I överlag tror jag inte heller att människan som sådan är skapad för att bo i städer, eller ens bo så nära varandra och i synnerhet inte utsättas så markant av den kommersen. Det blir nästan som en fars. Där kapitalismen använde sig av höga skatter, knektar och arresteringar för att få in oss städerna förr använder de idag ‘livsstilar’, subkulturer och andra propagandahjälpmedel (som TV), för att inte tala om tillgången till prekära skitjobb, för att vi ska stanna kvar. Trots att vi mår skit av det.

tiggeri

Människan är inte skapt över sådana här förhållanden. Statsbildning är en falsk kollektivism, det är falska gemenskaper som samlas i städer. Det enda som samlas här är vi utblottade, fattiga jävlar, som bor i lägenheter som är skitdyra, går till våra skitjobb och badar i floder av skit i form av kriminalitet, droger, utslagning och avgaser. Att vi inte skulle påverkas av betongen tycker jag dessutom är skitsnack. Klart som fan våra psyken, åtmsintone om man kommer från bruksortssverige, inte är anpassade för att glo på en jävla TV, höra fruar få stryk hela dagarna och trängas i trånga tunnlar fulla med folk i betonglandskap.

Mitt i allt det här kan man inte sluta fundera över vilka människotyper som skapas i den moderna staden. Vansinne brukar som sagt leda till vansinne. Första världskriget och arbetarrörelsens första, och största, splittring skapade förutsättningen för en människa som möjliggjorde att miljontals drog sig till fascismen. Vad kommer dagens nyliberala människa skapas till? Vilken människotyp kommer denna människa i sin tur skapa för motreaktion? Om dagens människotyp riskerar att fördummas till enbart en konsument, helt fri från sin historiska uppgift och sina kapaciteter, vilka krafter riskerar då att släppas loss? Kan det måhända vara en intelligent reaktion mot detta klimat (som jag hoppas), där dumheterna till sist förgörs och den nödvändiga (r)evolutionen sker. Att nyliberalismens människa helt enkelt är den nödvändiga ‘botten för att nå toppen’. Eller kan en allt dummare människa föranleda ett ännu större vansinne än vad historien har visat oss? Kollar vi på brutaliseringen i våra städer – så får vi däremot en nedslående resultat i våra funderingar. En mer brutaliserad, ointelligent, och – i ordets rätta bemärkelse – hjärntvättad människa kan mycket väl föranleda en liknande reaktion som i början av 1900-talet (som dock, hur man än vrider och vänder på det, fortfarande tenderarade att vara mer intelligent, dock bittrare och mer cynisk än dagens dito. Dåtidens fascister skapades i skyttegravarna i Verdun. Dagens skapas i undermålig skolundervisning)

shaunofthedea_wideweb__430x280
”Nearly all children nowadays were horrible. What was worst of all was that by means of such organizations as the Spies they were systematically turned into ungovernable little savages, and yet this produced in them no tendency whatever to rebel against the discipline of the Party. On the contrary, they adored the Party and everything connected with it…” – George Orwell, 1984

Vi måste här ifrån.
Nu låter jag kanske som en ‘contra el mundo moderno’, som en primitivist, en anarkist eller möjligtvis en nostalgisk, konservativ, tradionalist. Så är inte fallet. Jag värderar teknik och mina ideal, kommunismen, högt. Jag säger bara som det är. Den kommunistiska arbetarklassen kommer åtminstone aldrig jag se ha en framtid under dessa förhållanden. Städerna dödar oss, och har dödat oss sedan vi tvingades in i de skitiga fabrikerna (sedemera sktiiga snabbmatsrestaurangerna). Städer är kapitalismen sätt att underlätta sin produktion och hålla oss på mattan. Vi vill ha något annat. Vi vill ha frihet bland djur och natur, i kollektiv kraft med andra, med lämpligt avstånd från varandra. Vi förtjänar en miljö som är lika kopplad med historien som vi är och där vi får harmoni och lugn och ro – långt borta från den liberala skitkulturens stress, propaganda och ‘livvstilar’ – som påhyvlas oss och gör oss till nyttiga konsumenter i betongen och neonlandets vansinne.

Spräng betongen. Alla människor förtjänar lugn och ro och att leva sitt liv i sin egen takt.
”Bööhöö va tööntigt” kommer säkert flera som kommer från storstäderna slum tänka, utan att egentligen fråga sig själva varför, men min fasta åsikt är att proletariets intelligens, styrka och självbestämande enbart kan skapas när vi bryter kontakt med den liberala hegenomin och dess falska livvstilar. Och dess svagaste punkt idag är utanför storstäderna.
Mina personliga erfarenheter stärker min tes – det är en när jag är i skog och mark som min hjärna går på högvarv och man får tid att ta hand om filosofin, och komma bort från denna eviga jävla stress om ekonomi, jobb, lägenheter och annat som påhyvlas oss. Det är precis därför jag minst en gång i veckan även tar ut mitt barn i skogen, vem vet, det jag lär honom där om djur och natur kanske är kunskaper som knappt existerar om 20-30 år när han är i min ålder. Då är förmodligen ‘ganstaposes’ och ‘bootyshakes’ mer aktuellt för ungdomen än faktisk vetenskap och intresse om de mest fundamentala delarna av människans liv och historia.

Trots allt detta hat får jag fortsätta bida min tid här i betonghelvetet.
Som så många arbetare här så står jag som slav fast på stället, bunden av materalistiska förhållanden. Hitskickad i löften om löneslaveri.

Men en dag kommer varje arbetare vakna upp och se det här när kaffekoppen är sänkt, om inte kapitalismen hunnit sabba allt tills dess:

sulj861

11
Jun
09

Teoretikernas krig: Den nationella frågan

Nedan följer en bra skildring över den marxistiska filosofins syn på nationen och nationell självbestämmanderätt kontra den ”frihetliga” tradtionens syn på det hela, som manifesteras via Rosa Luxemburg. Jag tycker det är bra stycken att börja en diskussion utifrån då folk i ”rörelsen” numera har lagt märke till att marxismens idéer slagit rot även bland radikaler, och att nationella kamper stöds öppet av många radikala kommunister och antifascister samtidigt som anarkisterna har reagerat på detta och pratar om att ”nationalismen” (som om det vore ett enhetligt begrepp) börjar bli ”normaliserat” med klara tendenser att försöka framstå solidaritet som reaktion. Trots att det är just den marxistiska (och leninistiska) analysen om nationalism som dominerat i allt från Black Panthers, till Che Guevara, IRA, PFLP, ETA och PKK och i princip alla andra kamper som förts mot kolonalism och ockupation. Anarkismen däremot har bara ställt sig på sidan och gnällt. Förhoppningsvis kan denna text få några anarkos att tänka till. (Ja jag vet ni är inte alla dumma i huvudet)

Översättningen har gjorts av Socialistiska Partiet och texten kom ut 1980, jag ber läsarna utgå från den positionen. Fetstilat är i regel från översättningen och sådant jag ställer mig bakom eller markerat av mig själv som intressant.
Vi börjar med marx. Som har rätt.

Utdrag från ”Marxismen och den nationella frågan” (Michael Löwy):

Vad gäller Marx‘ berömda och både ironiska och provokativa uttalande “arbetarna har inget fosterland“ måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur “Den tyska Ideologin“ som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx‘ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;

b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx‘ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (“béte noire“) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer.

I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen.

Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.

2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: “Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor”.

3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

Engels
Att tillägga är dock att Engels här har en helt annat synsätt, även om han är influerad av Marxismen, så strävar han efter krossandet av ‘icke-historiska nationer’ d.v.s. vad vi kan kalla nationer som redan före kolonalismen och kapitalismens framväxt hade ockuperats. Han står helt enkelt för en form av darwinism i den nationella frågan och erkänner bara ‘de historiska nationerna’ att före arbetarklassens propaganda i. D.v.s. ett erkännande att gamla imperium som t.e.x. Storbrittanien ska erkännas. Föga förvånade spelar den gamla tradionalistiska filosofen Hegel in i bilden här. Engels säger rakt av att t.ex. nationell kamp (även på marxistisk grund) som är format för t.e.x skapandet av en egen socialistisk nation alltid är en kontrarevolution. Dessa åsikter fick senare grogrund bland Trotskij och Stalin, men även ”frihetliga”.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han (Engels) inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära “icke-historiska folken“ — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa “rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.”

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är “icke-historiska“ och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.

Detta sägs alltså av samma man som skrev ”Enbart fria nationer kan garantera en sund internationalism”. Vilket är ett citat jag stödjer, i den enkelhet man tolkar den, men som Engels själv motsäger sig själv på och motarbetar med sin reaktionära, och imperalistiska tolkning. Mer om den här nere, där vi tydligt ser hur Engels syn återfinns bland ”frihetliga”.

‘Radikalerna’
Här kommer vi dock vidare till den s.k. radikala vänstern och även den frihetliga minoriteten i denna. Denna bunt teoretiker är historiskt oerhört intressanta. Framförallt för att här återfinns Trotskij (som senare skulle inspireras mer av Engels) men även Otto Strasser (sedemera nationalsocialist och Svarta Frontens skapare) men även Rosa Luxemburg och Pannonek som kan ses som grundbultar för rådskommunismens teoretiska uppkomst. Hela denna bunt av, minst sagt, oliktänkande teoretiker ställer sig dock kritiska den nationella frågan (även ibland paradoxala) och ansåg i överlag att internationalismen var viktigare att koncentrera sig på än att behandla ‘petitesser’ om nationell befrielsekamp – dock utan några djupare teoretiska slutsatser. I synnerhet såg alla dessa sig som motståndare till Lenin, även om historien naturligtvis skulle visa att Engels citat om att ”de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen“ skulle i all tydlighet besannas med Trotskij’s karriär i det bolsjevikiska partiet och Strassers övergång till nationalsocialism. Nåväl vi börjar:

Rosa Luxemburg

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln “Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k “rättighet att arbeta“ som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande “rätt för varje människa att äta på guldtallrik“ som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;

b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och “rättigheter“;

c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar omicke-historiska nationer“ (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: “rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång“. Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans “nyktra realism, fri från all sentimentalitet“ liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter

Här ställer jag mig bakom Michael Löwy’s kritik av Luxemburg som följer, och fortfarande idag är aktuell mot stora delar av den s.k ”anarkistiska” vänstern som visar ryggen åt förtryckta folk över hela världen, och deras kamp mot kolonalism och imperalism, i sitt mandat på tolkningen av, den minst sagt mångfacitterade, nationalismen. Att poängtera är också att Luxemburg influerades av Engels som i sin tur influerades av Hegel som b.l.a. gett avtryck på stora delar av imperalistiska och fascistiska tänkare som t.e.x Jünger, Eviola och Churchill:

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer “med den historiska nödvändighetens järnstyrka“ (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: “med en naturlags oundviklighet“) å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — “och därmed“ den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden “och därmed“ var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet “socialism eller barbari“ (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en “fri kulturell utveckling“, men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den “utopiska“, “reaktionära“ och “förkapitalistiska” småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.


Trotskij.
Trotskij ger ett flummigt intryck i den nationella frågan, och det är inte för intet, som han sedan överger sina försök att analysera frågan och ställer sig på samma sida som Lenin. Från början höll han dock sig mellan Luxemburg och Lenin. Men hamnar kontinuerligt i egenkonstruerade paradoxer. I sina försök att diskutera nationalism hamnar han dock inne på mark som är värt att studera från modern synvinkel, i synnerhet när vi diskuterar den nyliberala statens utveckling i Europa, Trotskij får bland annat ta äran att ha myntat ”Europas förenta stater” som begrepp. Men detta är det enda som är intressant att studera med Trotskij och nationalismen

Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför “krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet“ — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle “bryta samman“ (Zusammenbruch} och “förstöras“ (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett “kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen“. Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för “fred mellan nationer“, som han ställde i motsättning till “diplomaternas fred“. Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de “nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande

l en artikelserie från 1915 (“Nationen och ekonomin”), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som “den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället“; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den “ekonomiska utvecklingens behov av centralisering“, vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa “behov“ förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: “staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov“. Därför skulle nationalstaten upplösa sig i “Europas republikanska förenta stater“, medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den “kulturella utvecklingens“ område. 1917 övergav Trotskij denna “eklektiska“ ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan,

Pannonek och Strasser
Pannonek och Strasser’s idéer känns väldigt moderna. Deras synsätt påminner mycket om Luxemburgs, även om de inte är påverkade i samma utsträckning av Hegel, och deras kritkk mot nationen är i första hand en kritik mot dåtidens socialdemokratiska, och som historien visade, absurda nationalchavunism som med all tydlighet blossade ut i det första världskriget. Pannonek och Strasser pekar helt korrekt på att att vår klass främst drivs av ekonomiska argument och att staten och nationen är av sekundärt intresse, men de faller kort, som vänstern idag, och blir hemmablinda och lämnar därför inget till övers för att analysera de förtryckta nationerna och folken eller ens försöker analysera som Engels skulla ha sagt ‘de historiska nationerna’ och sambandet mellan deras tidiga kapitalistiska skede, kolonialismen och dess imperalism. Analysen känns ofullständig och känns som en analys som är väldigt rådande idag i b.l.a. vänsterpartiet och bland ”vänstern i allmänhet”.

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser. Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det “nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen“. Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism (Socialdemokraterna), utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

Lenin (och Stalin)

För det första måste man läsa Stalins ”Marxismen och den nationella frågan”, vilket var en pamflett han skrev på uppdrag på Lenin, som dock lenin (helt förståeligt) tog avstånd från senare. Pamfletten är mer eller mindre rappakalja där det pratas om ”nationalkaraktärer”, ”nationernas gemensamma drag” eller ”nationernas psykologiska särdrag” och ”andlig fysonomi”. Dock rekommenderar jag den att läsas för att förstå reaktionär nationalism. Stalins idéer visar tydlig på flera saker.
1) Han ger nationer liv via icke-materalistiska argument och ställer sig därför på reaktionens sida som ser nationen som en levande organism, inte som en geografisk del av världen med vissa materiella, kulturella och historiska förutsättningar för revolution.
2) Han har en felaktig syn på hur en nation uppkommer historiskt i sina teser om ”gemensamt ekonomiskt liv”.
Bland annat så skulle han, med sina åsikter, inte ens kunna erkänna hans hemland Georgien.
3) Han påvisar etniska argument till hur en nation skapas. Löwy’s påvisar här skillnader mellan Stalin och Lenin:

Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: “Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?“. Svaret blev givetvis att allt detta var “otänkbart“, “omöjligt“ och “utopiskt“. I motsats till detta försvarade Lenin energiskt “friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat“, och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var “oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning“.

Stalin är därför, ur vänstersynpunkt, helt orelevant att studera i den nationella frågan, även för kritiker av den moderna mångkulturalismen (och den liberala hegenomin). Närmast i sin analys historisk för Stalin under denna period torde de nationalkonservativa teoretikerna stå då Stalin i stora drag förnekar förhållandet mellan en förtryckande ‘historisk stat’ och ett förtryckt folks nationalism, tilldelar nationen etniska och spiritualistiska egenskaper och dessutom virrar ihop matrealismen och historiens påverkan på en nation. I allra högsta grad är Stalins tolkningar anti-marxistiska.
Däremot kan jag tänka mig att Oskorei mfl. skulle finna intresse i pamfletten.

Lenin då?
Föga förvånande så utmålar Michael Löwy Lenin som inte bara som en motståndare till Trotskij och Stalin, trots att detta historiskt inte var sant i den utrsträckning han vil utmåla. Däremot förfinade Lenin till viss mån Marx idéer, även om det räcker med Marx analys. Jag personligen får anse att just här har Lenin poänger och att får tilldelas faktumet att de nationella rörelserna i 1900-talets historia till stor del, till allas vår fördel och reaktionens nackdel, har varit marxistiska i såväl Asien, Sydamerika, Mellanöstern och Europa. Lenin kompletterar Marx, som dock kunde hålla sig kortrandigare och får stå för min egna syn på saker och ting. Så här skriver Löwy, inte så förvånande utan faktiska citat av Lenin.

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa “olika, oeniga och heterogena massor” som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med “fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag“, i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten. Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

:..

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller “psykologiska“ sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande “helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område, dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
En ‘autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ‘suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier….

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.
Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser omnationell, kulturell autonomi“, som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Löwy’s slutsater
Här kommer jag återge Löwy’s slutsater som jag i stora drag stödjer fullt ut och anser vara fullgoda, om än historiskt ofullständig med föga förklaringar av dåtidens socialdemokrati eller faktumet att Sovjetunionens fall bidrog även till falska staters sönderfall. I övrigt så har den fel då ”ultravänsterismen” idag förespråkas av den anarkistiska strömning som fick sin start i.o.m. 60-talet och har föranlett den bristande solidariteten med kämpande folk av idag.
Jag hoppas texten har varit till nytta för en fortsatt diskussion. De slutsater jag ställer mig bakom är fetstilade.

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels “en huvudsakligen reaktionär nation“, står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918.[…]

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa “subjektiva faktorer“ ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den “nationella verkligheten“. Det är inte en lärd “expert“, utrustad med en lista av “objektiva kriterier“ (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: “Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.“(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: “Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.“(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. “Ultravänsterismen“ i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av “arbetarklassens enhet“ och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning omreaktionära nationer“. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som “småborgerliga“ och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som “reaktionära nationer“ — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning
, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: “Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål.”

Hörru, försöker du försvara svensk nationalism nu?!
Nej. För att citera en text av Marxistiskt Forum 3/1979. som jag tycker slår huvudet på spiken, för just Sverige och lägger fram det bra ur marxistisk synvinkel även om vändkappan Trotskij med sin ‘proletära revolution’ skriver det så:

Vad gäller ”försvaret av Sverige”, dvs i praktiken ”fosterlandsförsvaret”, gäller följande:

För det första är Sverige ett avancerat imperialistiskt land (som förvisso inte ockuperar annat land) där den nationella frågan är löst för länge sedan.

För det andra är de rent nationella kraven underordnade klasskampens intressen i stort. Bourgeoisin å andra sidan sätter alltid de nationella kraven och den ”egna nationen” i förgrunden, i syfte att hålla tillbaka arbetarklassens kamp. Som Trotskij skriver 1922:

”…medan vi klart erkänner rätten till nationellt självbestämmande, är vi noggranna med att inför massorna förklara kravets begränsade historiska betydelse, och vi ställer det aldrig över den proletära revolutionens intressen.”

Och vidare:
Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den riktas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins ‘principer’ som kapitalismen har förvrängt.”

För det tredje avgör alltid en konkret analys av krigets karaktär vilka paroller vi marxister ställer…

För det fjärde har den svenska arbetarklassen inget fosterland – ännu! – att försvara. De är inte ”herrar i sitt eget hus”. ”Arbetarklassen har inget fosterland” står det i Kommunistiska Manifestet. Vad betyder det? Jo, det betyder att arbetarnas ekonomiska position är internationell, inte nationell, att klassfienden är internationell, att förutsättningarna för frigörelsen också är det, och att arbetarklassens internationella enhet är mer betydelsefull än den nationella. När den svenska arbetarklassen en gång störtat kapitalismen över ända, och upprättat en arbetarstat, då ska vi vara de första att försvara fosterlandet!

Tillägg: James Connolly, citat från ”Socialism and Nationalism”:
I allt detta rotande bland ideologer som jag brukar se som ganska tråkiga, skäggiga och insnöade på den specifikt ryska situationen glömde jag i all hast bort det eminenta dokumentet ”Socialism and Nationalism” och andra som har varit centralt i det irländska folkets kamp för frihet och socialism mot den Engelska imperalismen och kulturella hegenomi. James Connolly, om någon, bör vara den vi ska studera om vi ska studera den nationella frågan och socialismen. Trots allt är det bara honom, av alla dessa ”top dogs” i socialism som faktiskt lett en socialistisk revolution med natioanlistiska strävanden.
I princip står allt man behöver veta i följande:

English rule in England is but the symbol of the fact that English conquerors in the past forced upon this country a property system founded upon spoliation, fraud and murder: that, as the present-day exercise of the ‘rights of property’ so originated involves the continual practice of legalised spoliation and fraud, English rule is found to be the most suitable form of government by which the spoliation can be protected, and an English army the most pliant tool with which to execute judicial murder when the fears of the propertied classes demand it.

The Socialist who would destroy, root and branch, the whole brutally materialistic system of civilisation, which like the English language we have adopted as our own, is, I hold, a far more deadly foe to English rule and tutelage, than the superficial thinker who imagines it possible to reconcile Irish freedom with those insidious but disastrous forms of economic subjection – landlord tyranny, capitalist fraud and unclean usury; baneful fruits of the Norman Conquest, the unholy trinity, of which Strongbow and Diarmuid MacMurchadha – Norman thief and Irish traitor – were the fitting precursors and apostles.

If you remove the English army to-morrow and hoist the green flag over Dublin Castle, unless you set about the organisation of the Socialist Republic your efforts would be in vain.

England would still rule you. She would rule you through her capitalists, through her landlords, through her financiers, through the whole array of commercial and individualist institutions she has planted in this country and watered with the tears of our mothers and the blood of our martyrs.

England would still rule you to your ruin, even while your lips offered hypocritical homage at the shrine of that Freedom whose cause you had betrayed.

Nationalism without Socialism – without a reorganisation of society on the basis of a broader and more developed form of that common property which underlay the social structure of Ancient Erin – is only national recreancy.

It would be tantamount to a public declaration that our oppressors had so far succeeded in inoculating us with their perverted conceptions of justice and morality that we had finally decided to accept those conceptions as our own, and no longer needed an alien army to force them upon us.

As a Socialist I am prepared to do all one man can do to achieve for our motherland her rightful heritage – independence; but if you ask me to abate one jot or tittle of the claims of social justice, in order to conciliate the privileged classes, then I must decline.

Such action would be neither honourable nor feasible. Let us never forget that he never reaches Heaven who marches thither in the company of the Devil. Let us openly proclaim our faith: the logic of events is with us

Läs Michael Löwy’s text som helhet här

Ladda hem Frågor och svar om den nationella frågan här som jag dock kritiserar på många punkter, och har förkortat, då den till viss del förringar den nationella delen i den proletära resningen för de förtrycka nationerna. Skillanderna är dock fina.

Och framförallt studera James Connolly på det marxistiska arkivet, länk till alla hans texter hittar du här.




Kategorier

Sidor

juni 2009
M T O T F L S
    Jul »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  
Annonser