13
Jul
09

Räcker de matrealistiska argumenten idag?

Kapitalismen idag är ansiktslös. Det är ett faktum lika mycket som att den kapitalistiska utvecklingen till dagens datum inte bara gjort själva produktionsprocessen ansiktslös och svår att identifiera sig med, vi har tappat vår identitet på många sätt. Som jag tidigare sagt så innebar liberalismens seger inte bara kapitalismens framtida monopol i ekonomi utan även att tradionalismen, genom att integrera radikala delar i en rörelse på 70-talet, började förintas. Resultatet ser vi idag, vi står identitetslösa. Vår tidigare gemenskap, vår kontaktyta för kommunikation och agitation, arbetsplatsen har idag tappat sin roll för oss kommunister. Allt fler identifierar sig inte längre ens med sitt arbete, alienationens vatten ligger ännu högre upp över våra huvuden, idag identifierar oss vi istället enbart som slav, som konsument. Klasskänslan som manifesterade sig genom arbetarrörelsens historia är idag en minne blott eller som mig gode far sa ”Kollektivismen är bortglömd, nu reagerar individualismen, det är därför allt går åt helvete”.

Våra tidigare övriga identiter har i samma takt som våran personliga identitet med vårt arbete utsatts för samma sorts nedmontering, ibland till godo (sekulära samhället) ibland till ondo (rotlöshet). I stora drag kan man konstatera att vi är ansiktslösa i större drag idag. Det är inte längre legio att prata om en sådan enkel sak som arbete, eller lön, eller ens vardagsekonomiska bekymmer. Bara när jag växte upp var det vardagligt, och jag tror i viss mån att mitt utlägg om städer infaller här till viss del, då det verkar fortfarande vara en frizon i det nu så stabila och säkra industriproletariet att kunna fråga en sådan enkel sak som ”Hur går fabriken då?” till dem och man genast kommer befinna sig i en diskussion om löner, arbetsförhållanden, semester osv.

Frågan man dock denna fråga till den ”nya människan” som ungdomen idag följer blint så kommer man aldrig få några svar: vi pratar varor, inte hur vi producerar dem. Skulle jag fråga dig ”Ja hur går det för McDonalds då?” så kommer jag som minst framstå som en idiot.

Vi måste ställa oss frågan; är ansiktslösheten något bra? Ja till viss del kan den vara det. Till sist kan det skapas en fundamental grund för lika värderingar från en samlad klassposition, med argument baserade på alienationen som konsumentsamhället tvingar på oss. Om vi har ett samlat proletariat som är exakt lika rotlöst och uppenbart förbannat på det nyliberala samhället så kan vi ha en chans.  Tills dess är det dock snarare något livsfarligt, människan som sådan är i behov av traditioner och de mönster vi har bakom oss för att kunna finna en logik i saker och ting och helt enkelt för bekvämlighetens skull, som socialist räds jag dagen jag inte längre stolt kan säga ”Jag är ifrån en bruksort, där tar vi hand om varandra, det är en jävla jantelag, fast alla är vi arbetare och vi är stolta”. Jag finner inget nöje i att på något sätt frivilligt alienera mig från min historia eller mitt nästan (nu kommer nog några skratta) blodsbandsförhållande med kommunismen. Jag ser hellre att vi agerar nu än att man ska behöva genomgå en slavmentalitet framför MTV före vi revolterar.

Rädslan för något är aldrig långt borta när nya skeden inleds, varav detta lustmord på alla gamla identiteter, gemenskaper och i synnerhet vår klasskänsla inte bara tar och tog sitt uttryck i vänsterns krypande till skuggorna kring frågan klass (och började inrikta sig på tredje vågens mänskliga rättigheter) utan det kan även ta sig rent utav rena reaktionära uttryck. I dagens liberala samhälle kan det vara svårt att förstå (man tänker ju att feminism, bögar, skilsmässor och knullande sedan länge är ganska normaliserat) men om utvecklingen mot slavmänniskan fortsätter i samma takt som den gör nu, och även andra fundamentala identiteter utmanas, kan resultatet bli förödande och reaktionen inte bara bygga upp förtroendet från proletariet av rena myter (”vi är bra dom är sämre”, ”vi har bättre kultur”) och faktariktiga påståenden (”Det var bättre förr när staten organiserade allt” etc) utan det kan även ta sig uttrycket att dessa myter blir till sanningar. Det som först kan formuleras som faktariktigt av reaktionen (T.ex. argumentet ”Vi har bostadsbrist – och massinvandring på samma gång” kan man ju knappast kalla felaktigt, sedan att vi vill ha en politisk lösning och dom vill ha flygplatsbiljetter är en annan sak) kan lätt spinnas vidare för en återgång till många av de (skönmålade) ideal som tillhör en gången tid. Det blir kaka på kaka när det fullständiga avskyn inför den moderna människan brakar loss, skapad av strömningar som precis som vår rörelse bubblar hela tiden i samhället.

Historien har också visat att när detta görs, som rasideologin i nazityskland, så slutar det vara en myt, tillräckligt många manifesterar det i praktik och ideologi varav det blir en sanning. Och det är precis en sådan stark reaktion jag tror kan hända i ett identitetslöst samhälle, utan någon som helst utmaning från ett annat ekonomiskt system, eller för den delen politisk opposition.

Vad är min poäng i allt det hela?
Jo, arbetarklassens identitet är för viktigt i dagsläget, i det taktiska läget i vår kamp mot kapitalismen idag, för att ens bortses en sekund. Helt enkelt av det enkla skäl att identitet(erna) som folk har idag har i takt med att de försvagas hamnat på ungefär samma värdegrund. Om den primära identiteten för de tidigare generationerna arbetare var just arbetet. Så är denna identitet om än inte mindre, så likställt med nationalitet/etnicitet/kön. Samtidigt ser vi en tydlig tendens att våra matrealistiska argument vi använder oss av, som är fulla av rent logik och konkretism, känns mer och mer som en rostig morakniv som vi hugger mot en betongvägg. Strömningarna för ett uppror, av rent matrealistiska argument, är idag döfödda. Folk ”har det för bra” eller så enkelt som en kamrat sa det:

Förut fanns det ingen tv, inga dataspel, inget internet och man hade inte råd att konsumera. Och sen sitter du och undrar varför i helvete det inte blir uppror när högern sveper fram som på 1800 talet?

Det är precis därför vi också måste använda oss av vår identitet som arbetare och de andra identiteter vi kan i vår kamp. Det är precis därför det är så förbannat jävla dumt att vänstern idag rackar ned på vita män, exotiserar invandrare och tror att alternativkultur (med allt vad det innebär i normbrytande) är segregerad från den kapitalistiska vardagen. Ett sådant beteende i en tidsådra när identiteten för den individualistiska människan är starkare än den rent sociala/klassmässiga kollektiva tillhörigheten är inget annat än att hoppa från bron och skjuta sig själv samtidigt eftersom det uppfyller liberala hegenomins vilja att få arbetare att identifiera sig med allting annat än deras klass.

Vi måste på alla sätt vi kan sträva efter att anspela på myten, faktan och historian kring Arbetaren (minus släggan, kepsen och maostjärnan) igen, via kultur, media och propaganda måste vi få den individualistiska människan att få ytterligare en identitet: arbetarklassens. Inte bara gnata om att ”du tillhör arbetarklassen” i ett flygblad fullt med samma skit som alla vet om, men inte en jävel bryr sig om. Identiteterna måste vara ett slagskepp för oss, och på samma sätt som jag förespråkar t.e.x. IWCA’s politik kring invandring, så måste vi även ta till denna plattform för att annars gör reaktionen det.

neo_liberalism

Vår identitet – en överideologi?

En av poängerna i mitt resonemang kan man även dra till att studera vars kampen har förts som bäst, eller ja, man har åtminstone satt kapitalismen i gungnig och skapat ett ”onormal” kapitalism (och därför störtbar). Det är det enkla faktumet att i samtliga uppror som har existerat så har en samlad överideologi skapats av proletariatet i ett ihopkok av socialism, nationalism, kultur, rättigheter, etnicitet och en gemensam fiende. Nu pratar jag alltså inte om ”folkfronter” som har intergrerat överklassen i sin kamp, utan de rent proletära delarna.  Jag räknar även bort t.ex. Religion eftersom det i just den här analysen inte är så relevant. Man behöver bara kolla sig omkring;

Irland – Ett proletariat enat på nationell grund, socialistiska målsättningar, kamp för rättigheter och kultur (ett förtryckt språk, inhemska tradiotioner etc)
Sydamerika – En mängd nationella proletariat mer eller mindre enade genom socialism, nationella befrielser, kamp för rättigheter, kultur etc
Palestina – Ett proletariat enat kring nationell befrielse, etnicitet, socialism och rättigheter
Baskien – Ett proletariat enat kring främst kultur, språk, etnicitet och traditioner och sedemera socialism.

Nu tar vi Västeuropa anno 2009:  Vi kan erbjuda och begära proletariatets resning genom socialism
Ser ni skillnaden, vi kan idag inte manifestera ihop en överideologi, en så pass stark vilja och kraft att proletariet i de alla delar av sitt privata liv känner sig förtryckt. Trots att det är just det som pågår.

Ta t.ex. ”mänskliga rättigheter” som att t.ex. rösta, demonstrera, eller för den delen HBT-Q frågor och feminism. Samtliga är intergrerade till fullo i kapitalismen och helt ofarliga för den i dagens läge. Gramsci’s hegenomikritik fick sitt absoluta genombrott för mig när jag förstod just till den grad allt detta är ett icke-argument idag som radikal socialist. Kapitalismen skapar helt enkelt nya marknader för ”normbrytare”.
Ta nationalism. Nationalism är gångbart och ett argument bara när man antingen är öppet ockuperat och förtryckt och därför en samlande punkt för en väpnad kamp. Eller som ram vars man kommer föra sin kamp från början. Resten av all nationalism i europa är mer eller mindre reaktionärt babbel. Därför kan vi inte använda oss av kraften som förtryckta nationer får genom sin historia i vår kamp. Nationalismen i Europa går dock vidare, trots det eviga hotet från de mer och mer centraliserade och liberala världen, men samlar sina styrkor och kan mycket väl svepa iväg stora delar av arbetarklassen med sitt starka identitetsbefästande i en framtida reaktion. Det enda vi kan göra här är att se till så att de olika nationella identiterna inte får olika värden levererade till sig av liberalerna (som så gärna pratar fint om anti-rasism men använder sig snarare av apartheid mellan olika nationella/kulturella/etniska  identiteter).

Ta kultur. Till skillnad från, även här för det mesta f.d. ockuperade en koloniala stater, så saknar vi kultur som vapen i vår kamp. Vi kan sträva efter en ren proletär kultur (som då manifesteras som bäst i vår kamp i sig) men vi kommer aldrig ha fördelen att ha språket eller historian, eller ens de kulturella särdragen på vår sida att mobilisera arbetarklassen. Vi kan erbjuda Coca Cola, McDonalds och Paradise Hotel. Helt enkelt för att de stora lagren av kultur idag är kapitalistiskt skräp.

Allt detta är delar som t.e.x. arbetarklassen i Sydamerika kan mobiliseras kring. Vi har bara en gemensam fiende: överklassen och en lösning att leverera: socialism. Notera dock gärna att ur reaktionär synvinkel så har de hela fadderullan.

Vi har därför en svår uppgift framför oss.
Hur skapar vi en överideologi som är lika vardaglig, och personligt nära, och lika mobiliserande som dessa exempel? Hur gör vi vår kamp (som är likadan på papperet som dessas) att synas lika mycket? Hur skapar vi samma legitimitet, och samma passionerade förhållande mellan proletär och kamp?

Hur skapar vi, om vi så säger, en ”klasspatriotism” i en era när vi på ena sidan har en verklighet som gör folk till slavar under konsumtionssamhället och å andra sidan en reaktion (som av förståeliga skäl) ser en ”Ny vår” i neo-konservatism. Hur ska vi spela våra kort?

Vissa säger att dessa exempel är ”orelevanta” för att de hade andra ”förutsättningar”. Ja visst fan hade de det, de flesta skedde i en transformation mellan en tidigare kapitalistiskt samhälle och ett nyare, känner du igen det från någonstans?

Ja visst vi kan idag inte kräva rätt att rösta och vi har inte samma utrymme att kämpa t.ex. för feminismen som mobiliserande faktor, men hur stod det till med 8-timmars arbetsdagen igen? Och rätten till hus? Eller sociala skyddsnätet? Strejkbrytarna? Korrupta politikerna? Avsaknaden av sin egna kultur? Har inte bara militären bytts ut mot övervakningen av idag? Vilka ekonomiska intressen spelar in i dessa konflikter? Vars känner vi igen dessa ifrån? Ser du själv inte likheterna mellan torpare som stod och såg på en lista i hamnen för att lasta bananer fram och tillbaka, och 17-åringen som får SMS 1 på natten han denna ska befinna sig 2 mil bort 07.00 nästa morgon?  Vad är skillnaden på en polis som skjuter som har en annat lands flagga på axeln, och din egna? Hur såg det ut nu med arbetsmiljö, och jordens miljö?

Nej du. Så mycket har inte förändrats. Och alla dessa konflikter pågår än, så att det är ”fundamentalt annorlunda” än oss köper jag inte.  Måhända kanske att de har, som jag påpekar, en större respekt och intresse för sin egen historia – och kapabiliteten att agera utifrån den. I viss mån för man erkänna att det är tydligare kapitalism. Men jag bor hellre i ett land där jag kan kasta en sten på fienden, än att den övervakar varje steg jag tar. Hellre öppen konflikt mellan oss och dom, än att de får sätta agendan för sin egen fred (och ockupation). Det är något dagens liberaler förstått. Det är därför vi inte har pansarvagnar mot oss när vi reser oss, de snatchar oss när vi står i duschen istället. Smarta kapitalister skapar sin egen fred, korkade (eller när vi tvingat dom till onormala tillstånd) söker konflikt. De förstår att denna konflikt är något vi enbart kan tjäna på.

Kapitalismens spelregler gäller fortfarande således. Vi har bara inte hittat formen för modernt motstånd och synliggörandet av det uppenbara. Vi befinner oss i ett läga där vi  av socialdemokrater och andra förrädare satta på ruta ett igen. Annars har vi bara mest fått onödigt trams att leka med när vi har ”fritid” jämfört med förr.

Jag tror vi behöver, för att spela bort reaktionen, och utmana dagens samhälle anta en dubbelposition. Vi måste erkänna folks identiteter, rädslor inför det här samhället (som är förståeliga och vi även kan mobilisera kring) och inte minst utmana reaktionen på dessa planhalvor. Vi måste frångå, och sätta sista spiken i, den liberala inflytandet och erkänna att socialism idag innebär en viss form av konservatism, och inte skämmas när liberalerna kommer dragas med träskargument om att vi är ”bakåtsträvare”. Om jag blir slängt i en cell, är det väl för fan naturligt att jag tänker på tiden före jag satt där?

Samtidigt måste vi skydda våra landvinningar, som vi vann genom idogt knog och ond bråd död, och sedemera kapitalismen integrerade för fullt. Jag talar till exempel om att det var vi och inga andra som har genomfört ”de mänskliga rättigheterna”. Vi måste hela tiden påminna folk om det, och definitivt om faktumet att detta inte är ”rättigheter”. Både det liberala systemet och de reaktionära är mer eller mindre sugna att slå tillbaka mot flera av dessa om det passar deras syften.

Och det här jag kommer in och vill poängtera att vi måste använda oss av delvis våran gamla hederliga materialism (de rent konkreta som kapitalismen utsätter oss för), och inte på något sätt blunda för även de psykologiska och sociala effekterna av modernt slaveri (alienation, rotlöshet etc),  men även arbeta hårt för att skapa ett band mellan dagens individualistiska arbetare och dennas historia, en modern klassidentitet, en ny mytologiserad proletär för 2000-talet som inte bara binder sig via materalistiska förutsättningar, men även historiavia  och tradition till arbetarrörelsens målsättningar.

Vi måste skapa en ”klasspatriotism” där denna identiteten integrerar hela vardagslivet till sin situation som arbetare. Inte som den tidigare klasskänslan (nu svär jag i kyrkan) som var koncentrerad kring arbete och kollektivet kring arbetet utan som går längre i sin analys och integrerar alla dessa olustkänslor man får till det moderna samhället till denna identitet. Inte minst måste vi skapa en koppling till vår historia som arbetarklass som är mer betydande än de falska livsstilar och nationella identiteter vi har idag  Det centrala måste vara att vi skapar en känsla av sammanhang, vi som arbetare, i en tid när alla sammanhang slaktas.

Vi har kommit tillräckligt långt i våra studier av varför vi mår skit, så nu kan vi göra det. Det är även det enda sätt som vi kan undvika att osunda nationalistiska yror eller annat trams får makt över arbetarklassen. Vi måste intergrera och skapa en känsla för klass där det är O.K. att nu ha en svensk flagga på verandan eller vad fan det nu är, vi får inte göra om samma misstag som gjorts förut. Vi måste inse faktumet t.ex. att arbetarrörelsen, och det revolutionära subjektet i alla tider, inte är eller har varit PK jönsar som whinar om allt möjligt. ”Alla ska med” säger sossarna. Det är det jag vill se i en ny solidarisk klasspatriotism, och i de kontaktytor där vi bygger den, och som till sist kan bli en värdig motståndare mot liberal hegenomi, reaktionära råttor och en vänster och övergiven arbetarrörelse som vänt den ryggen och nu ruttnar som en tidigare monument över svunnen militans och styrka.

Eller som man säger rakt ut:
När du funderar på vad fan du ska göra när du ser nästa skit på TV. Tänk ”Vad skulle Anton Nilsson gjort i det här läget?”
Det är så vi för börja.

poster09r
Kan dom – så kan vi


0 Responses to “Räcker de matrealistiska argumenten idag?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Kategorier

Sidor

juli 2009
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: