30
Jul
09

Italiensk fascism och dess röda rötter

Soon after he arrived in Switzerland in
1902, 18 years old and looking for work,
Benito Mussolini was starving and
penniless. All he had in his pockets was
a cheap nickel medallion of Karl Marx.

Kom över en riktigt bra text om italiensk fascism idag, föga förvånade är den släppt av liberaler, men den kartlägger ytterligare tesen om fascismen som mer eller mindre en revolt inom kommunismen, mot just kommunismen, och stärker förståelsen för den klassiska fascismens rötter och hur denna i mångt och mycket kom till, inte som man oftast tror genom överklassen eller mellanskikten (även om den ultimat var en reaktion mot kommunismen och klasskampen), utan från den kommunistiska rörelsen själv. Åtminstone om vi talar om de ‘intellektuella’ i den fascistiska rörelsen, och de som var betyande. Det som står nedan för vara ett smakprov för vad ni ska få läsa senare. Längst ned hittar ni en länk till arbetet.

Arbetet heter The Mystery Of Fascism och kom ut 2002. Alla som har intresse av politisk historia, marxism, fascism, antifascism och även i viss mån psykologi bör läsa den.

Ja vi kan ju börja vars Il Duce kommer ifrån:
Quickly achieving fame as an agitator among the Italian migratory laborers, he was referred to by a local Italianlanguage newspaper as “the great duce [leader] of the Italian socialists.”

Vidare beskriver texten Mussolinis aktiviteter i partiet, och hans popularitet:

Upon his return to Italy, young Benito was an undistinguished member of the Socialist Party. He began to edit his own little paper, La Lotta di Classe (The Class Struggle), ferociously anti-capitalist, anti-militarist, and anti-Catholic. He took seriously Marx’s dictum that the working class has no country, and vigorously opposed the Italian military intervention in Libya. Jailed several times for involvement in strikes and antiwar protests, he became something of a leftist hero. Before turning 30, Mussolini was elected to the National Executive Committee of the Socialist Party, and made editor of its daily paper, Avanti!…

From 1912 to 1914, Mussolini was the Che Guevara of his day, a living saint of leftism. Handsome, courageous, charismatic, an erudite Marxist, a riveting speaker and writer, a dedicated class warrior to the core, he was the peerless duce of the Italian Left. He looked like the head of any future Italian socialist government, elected or revolutionary…

In 1913, while still editor of Avanti!, he began to publish and edit his own journal, Utopia, a forum for controversial discussion among leftwing socialists. Like many such socialist journals founded in hope, it aimed to create a highly-educated cadre of revolutionaries, purged of dogmatic illusions, ready to seize the moment…

Two of those who collaborated with Mussolini on Utopia would go on to help found the Italian Communist Party and one to help found the German Communist Party…

Och även hans syndikalistiska övertygelse:

From his  earliest years as a Marxist revolutionary, Mussolini had been sympathetic to syndicalism, and then an actual syndicalist. Unlike other syndicalists, he remained in the Socialist Party, and as he rose within it, he continued to keep his ears open to those syndicalists who had left it. On many issues, his thinking followed theirs, more cautiously, and often five or ten years behind them. From 1902 to 1914, Italian revolutionary syndicalism underwent a rapid evolution. Always opposed to parliamentary democracy, Italian syndicalists, under Sorel’s influence, became more committed to extraconstitutional violence and the necessity for the revolutionary vanguard to ignite a conflagration. As early as 1908, Mussolini the syndicalist Marxist had come to agree with these elitist notions and began to employ the term gerarchia (hierarchy), which would remain a favorite word of his into the Fascist period.

Efter denna minst sagt radikala karriär sker det något 1914. Första världskriget bryter ut och från början tar Mussolini avstånd från kriget som en ortodox Marxist. Men han ändrar sig, oklart hur eller varför. Men det är hans erfarenheter i första världskriget, och andra internationalens sönderfall, som skulle påverka honom och miljontals andra kommunister, syndikalister och socialister att förlora hoppet om socialismen och arbetarklassens resning. Den är denna känsla, och den revolutionära strömningen som kommunismen lärt upp dem i, som blir grunden för fascistpartiet.

In October and November 1914, Mussolini switched to a pro-war position. He resigned as editor of Avanti!, joined with pro-war leftists outside the Socialist Party, and launched a new pro-war socialist paper, Il Popolo d’Italia (People of Italy).v To the Socialist Party leadership, this was a great betrayal, a sell-out to the whoremasters of the bourgeoisie, and Mussolini was expelled from the Party. It was as scandalous as though, 50 years later, Guevara had announced that he was off to Vietnam, to help defend the South against North Vietnamese aggression.

Italy entered the war in May 1915, and Mussolini enlisted. In 1917 he was seriously wounded and hospitalized, emerging from the war the most popular of the pro-war socialists, a leader without a movement.

Vad kriget hade gjort med övriga Italien var dock att det hade gjort en öppning för öppen revolt, och det parti som Mussolini innan kriget varit en ledarfigur i gick på offensiven för att försöka genomföra revolutionen:

Sensing a revolutionary situation in the wake of Russia’s Bolshevik coup, the left organized strikes, factory occupations, riots, and political killings. Socialists often beat up and sometimes killed soldiers returning home, just because they had fought in the war. Assaulting political opponents and wrecking their property became an everyday occurrence.

Det är precis denna rörelse, som Mussolini själv i allra högsta grad utvecklat teoretiskt och lett under flera år beger sig ut för att krossa 1919 när Fascisterna skapas.

Vad är det som har hänt här?

Det är en fråga som man måste svara på genom flera sätt: Delvis har hoppet om en internationell arbetarrörelse dött när socialdemokratin under världskriget väljer sin egen nationsflagga före den röda, delvis måste kriget som sådant påverkat Mussolini och hans kamrater på ett sådant djup psykologiskt plan (Återigen: Jünger) så att det som senare ska utvecklas till den fascistiska teorin har börjat ta form bland dessa, för att vara ärlig, ärrade vänsteraktivister så börjar bitterheten växa enormt. De måste i ordets rätta mening blivit en form av mutation mellan politiska radikaler och rena och skära stridsgalningar. Samtidigt lever myten om nationen i Europa och blir en tacksam ny stjärna att följa, när proletariatet har svikit.Våldet har tagit överhanden över idéerna och de har av kriget fostrats till en ny skader, som till sist kommer (medvetet) kasta Spanien, sedan världen i ett nytt världskrig. Som fascisterna själva säger:

”We sing the praise of war. Not for the way it makes people die, but for the way it makes people come alive.”

Det är just denna ådra, denna hyllning av det mest fundamentala, barbariska, det ologiskt mytiska och inte minst sagt mer psykologiska mutation och nästintill religiösa upplevelse  och känsla av fullkomlighet (känslan av alienation raderas) som kriget erbjuder som muteras med den radikala socialismen och möjliggör att fascismen formas för första gången när ett gäng anarkister, syndikalister och socialister sätter sig ned och pekar ut vilken väg denna rörelse ska ta.

Mussolini and a group of adherents launched the Fascist movementvi in 1919. The initiators were mostly men of the left: revolutionary syndicalists and former Marxists. They took with them some non-socialist nationalists and futurists, and recruited
heavily among soldiers returning from the war, so that the bulk of rank-and-file Fascists had no leftwing background.

The Fascists adopted the black shirts  of the anarchists (Första svartskjortorna var anarkister, min anm) and Giovinezza (Youth), the song of the front-line soldiers.

Observera att de redan här skapat den hierarki som fascismen ska baseras på. Fascisterna är i sin spets elitister, styret utgörs av gamla rödingar och den största av den alla, Mussolini, och de beger sig genast ut för att rekrytera främst frontsoldater genom att erbjuda dem samma kamratskap, myter och fylla deras psyke med den meningsfullhet som skapas i krig. Men klyftan är redan där, de teoretiska fascisterna förblir små under hela dess existens, och majoriteten av dem som pekar ut strategin och taktiken är män som innan kriget skulle förmodligen fört Italien till en socialistisk revolution.

Första året är Fascisterna inte mer våldsamma än de marxister de nu valt att börja slåss mot. Men med hjälp från staten, och särskilt polisen så har de vunnit slaget 1921 efter otaliga blodbad. 1922 så sågas även de sista demokratiska och socialistiska falangerna som funnits kvar i fascistpartiet ut när Mussolini går ut och säger ”Världen svänger nu mot höger”. Fascismen har nu rotat sig.

Direkt efter uttalandet utlyses en generalstrejk i Italien, på några timmar är den nedslagen av den växande fasciströrelsen då den socialistiska rörelsen har tappat sina bästa kämpar i stridigheterna mellan 1919-1921, eller har rekryterats av fascisterna. Mussolini vänder sig nu mot Rom, men innan han har reagerat får han helt sonika makten av regeringen. 1925 har han tagit makten helt, och den folkliga opinionen är med honom efter att ha lyckats få ordning på ”kaoset”, samma ”kaos” Mussolini före kriget hade noga planerat och förberett sig inför.

Nu börjar en hyllningsakt över hela världen från liberala, likväl som konservativa demokratier. Likaväl som Stalins sovjetunionen. Under bara fyra år går hans fascister från att ses som några skumma kommunistiska krigsgalningar till att bli en av Europas mest respekterade rörelser av storindustrin, monarkin och demokratin.  Det är priset för deras skoningslösa anfall mot arbetarrörelsen.

Mussolini was showered with accolades from sundry quarters. Winston Churchill called him “the greatest living legislator.” Cole Porter gave him a terrific plug in a hit song. Sigmund Freud sent him an autographed copy of one of his books, inscribed to “the Hero of Culture.” The more taciturn Stalin supplied Mussolini with the plans of the May Day parades in Red Square, to help him polish up his Fascist pageants.

Resten är som man säger, historia, fascisterna erövrar Libyen, stödjer Franco, går med i axelsmakterna. Mussolini fångatas och fritas av SS (I kanske en av krigets mest berömda uppdrag), men till sist får han känna på sitt överlöperi när nåra kommunistiska partisaner (som leds av veteraner från spanien) får tag på honom.

Men hela förloppet ställer vissa frågor, som detta arbete ställer korrekt:

Given what most people today think they know about Fascism, this bare recital of facts is a mystery story. How can a movement which epitomizes the extreme right be so strongly rooted in the extreme left?  What was going on in the minds of dedicated socialist militants to turn them into equally dedicated Fascist militants?

Ja hur kan dessa agerat som de gjorde?

Robert Michels was a German Marxist disillusioned with the Social Democrats. He became a revolutionary syndicalist. In 1911 he wrote Political Parties, a brilliant analytic work, demonstrating the impossibility of “participatory democracy”––a phrase that was not to be coined for half a century, but which accurately captures the early Marxist vision of socialist administration.
Later he became an Italian (changing “Robert” to “Roberto”) and one of the leading Fascist theoreticians.

Hendrik de Man was the leading Belgian socialist of his day and recognized as one of the two or three most outstanding socialist intellects in Europe––many in the 1930s believed him to be the most important socialist theoretician since Marx. He is the most
prominent of the numerous Western European Marxists who wrestled their way from Marxism to Fascism or National Socialism in the interwar years. In more than a dozen thoughtful books from The Remaking of a Mind (1919), via The Socialist Idea (1933), to Après Coup (1941) de Man left a detailed account of the theoretical odyssey which led him, by 1940, to acclaim the Nazi subjugation of Europe as “a deliverance.” His journey began, as such journeys so often did, with the conviction that Marxism needed to be revised along “idealist” and psychological lines.

Och det är precis därför ni ska läsa den

Det som skrämmer en mest i allt det här är att man känner igen bitterheten, och det kan vi alla erkänna, vad det handlar om när vi läser det här är hur undviker vi att liknande processer startar idag? Och ställer oss frågeställningar som kan detta hända idag? Vad är det som sker när något sånt här sker? Hur undviker vi det, och hur vi behåller vi och kan hantera politisk bitterhet utan att denna tar överhanden och vårat folk börjar anta fascimens garanterat mer enklare och simplare vägar?

Alla vi grabbar, som jag, som vuxit upp i en känsla av att krig skulle göra en fullkomlig (och att det är eftersträvansvärt) i allt från barnlekar till våra värderingar sedan tonåren (och nu pratar jag om den stora majoriteten unga män idag), och vår känsla av alienation i allmänhet (som även föranleder en hel del av vår socialistiska radikalism) samt vår känsla för politiken idag, och vår praktik av våld för att fly verkligheten och förverkliga oss själva och finner en tröst i konflikt  känns väldigt snarlik den känsla som bubblade i de överlöpare som en dag skapade fascismen. Känslan av att demokratin inte räcker till, känslan att den är lönlös.  Hur undviker man att en sådan process startas där de politiska målen och den ideologiska kampen överges för att släppas lös sina innersta och mest hatiska delar . Krävs det verkligen ett världskrig, eller räcker klasskriget som kapitalet för mot oss för att vi ska dra oss mot myterna och barbariet?

Hur förhindrar man att klasskrigets realitet, som på djupet påverkar oss varje dag, inte får oss att ta denna väg?

Leftists often imagine that Fascists were afraid of a revolutionary working-class. Nothing could be more comically mistaken. Most of the early Fascist leaders had spent years trying to get the workers to become revolutionary. As late as June 1914, Mussolini took part enthusiastically, at risk of his own life and limb, in the violent and confrontational “red week.” The initiators of Fascism were mostly seasoned anti-capitalist militants who had time and again given the working class the benefit of the doubt. The working class, by not becoming revolutionary, had let these revolutionaries down.

Fascism began as a revision of Marxism by Marxists, a revision which developed in successive stages, so that these Marxists gradually stopped thinking of themselves as Marxists, and eventually stopped thinking of themselves as socialists. They never stopped thinking of themselves as anti-liberal revolutionaries.



1 Response to “Italiensk fascism och dess röda rötter”


  1. 1 Lex
    juli 30, 2009 kl. 11:27 e m

    Mycket intressant läsning, fortsätt skriva!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Kategorier

Sidor

juli 2009
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: