11
Jun
09

Teoretikernas krig: Den nationella frågan

Nedan följer en bra skildring över den marxistiska filosofins syn på nationen och nationell självbestämmanderätt kontra den ”frihetliga” tradtionens syn på det hela, som manifesteras via Rosa Luxemburg. Jag tycker det är bra stycken att börja en diskussion utifrån då folk i ”rörelsen” numera har lagt märke till att marxismens idéer slagit rot även bland radikaler, och att nationella kamper stöds öppet av många radikala kommunister och antifascister samtidigt som anarkisterna har reagerat på detta och pratar om att ”nationalismen” (som om det vore ett enhetligt begrepp) börjar bli ”normaliserat” med klara tendenser att försöka framstå solidaritet som reaktion. Trots att det är just den marxistiska (och leninistiska) analysen om nationalism som dominerat i allt från Black Panthers, till Che Guevara, IRA, PFLP, ETA och PKK och i princip alla andra kamper som förts mot kolonalism och ockupation. Anarkismen däremot har bara ställt sig på sidan och gnällt. Förhoppningsvis kan denna text få några anarkos att tänka till. (Ja jag vet ni är inte alla dumma i huvudet)

Översättningen har gjorts av Socialistiska Partiet och texten kom ut 1980, jag ber läsarna utgå från den positionen. Fetstilat är i regel från översättningen och sådant jag ställer mig bakom eller markerat av mig själv som intressant.
Vi börjar med marx. Som har rätt.

Utdrag från ”Marxismen och den nationella frågan” (Michael Löwy):

Vad gäller Marx‘ berömda och både ironiska och provokativa uttalande “arbetarna har inget fosterland“ måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur “Den tyska Ideologin“ som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx‘ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;

b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx‘ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (“béte noire“) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer.

I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen.

Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.

2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: “Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor”.

3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

Engels
Att tillägga är dock att Engels här har en helt annat synsätt, även om han är influerad av Marxismen, så strävar han efter krossandet av ‘icke-historiska nationer’ d.v.s. vad vi kan kalla nationer som redan före kolonalismen och kapitalismens framväxt hade ockuperats. Han står helt enkelt för en form av darwinism i den nationella frågan och erkänner bara ‘de historiska nationerna’ att före arbetarklassens propaganda i. D.v.s. ett erkännande att gamla imperium som t.e.x. Storbrittanien ska erkännas. Föga förvånade spelar den gamla tradionalistiska filosofen Hegel in i bilden här. Engels säger rakt av att t.ex. nationell kamp (även på marxistisk grund) som är format för t.e.x skapandet av en egen socialistisk nation alltid är en kontrarevolution. Dessa åsikter fick senare grogrund bland Trotskij och Stalin, men även ”frihetliga”.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han (Engels) inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära “icke-historiska folken“ — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa “rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.”

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är “icke-historiska“ och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.

Detta sägs alltså av samma man som skrev ”Enbart fria nationer kan garantera en sund internationalism”. Vilket är ett citat jag stödjer, i den enkelhet man tolkar den, men som Engels själv motsäger sig själv på och motarbetar med sin reaktionära, och imperalistiska tolkning. Mer om den här nere, där vi tydligt ser hur Engels syn återfinns bland ”frihetliga”.

‘Radikalerna’
Här kommer vi dock vidare till den s.k. radikala vänstern och även den frihetliga minoriteten i denna. Denna bunt teoretiker är historiskt oerhört intressanta. Framförallt för att här återfinns Trotskij (som senare skulle inspireras mer av Engels) men även Otto Strasser (sedemera nationalsocialist och Svarta Frontens skapare) men även Rosa Luxemburg och Pannonek som kan ses som grundbultar för rådskommunismens teoretiska uppkomst. Hela denna bunt av, minst sagt, oliktänkande teoretiker ställer sig dock kritiska den nationella frågan (även ibland paradoxala) och ansåg i överlag att internationalismen var viktigare att koncentrera sig på än att behandla ‘petitesser’ om nationell befrielsekamp – dock utan några djupare teoretiska slutsatser. I synnerhet såg alla dessa sig som motståndare till Lenin, även om historien naturligtvis skulle visa att Engels citat om att ”de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen“ skulle i all tydlighet besannas med Trotskij’s karriär i det bolsjevikiska partiet och Strassers övergång till nationalsocialism. Nåväl vi börjar:

Rosa Luxemburg

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln “Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k “rättighet att arbeta“ som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande “rätt för varje människa att äta på guldtallrik“ som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;

b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och “rättigheter“;

c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar omicke-historiska nationer“ (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: “rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång“. Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans “nyktra realism, fri från all sentimentalitet“ liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter

Här ställer jag mig bakom Michael Löwy’s kritik av Luxemburg som följer, och fortfarande idag är aktuell mot stora delar av den s.k ”anarkistiska” vänstern som visar ryggen åt förtryckta folk över hela världen, och deras kamp mot kolonalism och imperalism, i sitt mandat på tolkningen av, den minst sagt mångfacitterade, nationalismen. Att poängtera är också att Luxemburg influerades av Engels som i sin tur influerades av Hegel som b.l.a. gett avtryck på stora delar av imperalistiska och fascistiska tänkare som t.e.x Jünger, Eviola och Churchill:

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer “med den historiska nödvändighetens järnstyrka“ (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: “med en naturlags oundviklighet“) å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — “och därmed“ den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden “och därmed“ var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet “socialism eller barbari“ (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en “fri kulturell utveckling“, men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den “utopiska“, “reaktionära“ och “förkapitalistiska” småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.


Trotskij.
Trotskij ger ett flummigt intryck i den nationella frågan, och det är inte för intet, som han sedan överger sina försök att analysera frågan och ställer sig på samma sida som Lenin. Från början höll han dock sig mellan Luxemburg och Lenin. Men hamnar kontinuerligt i egenkonstruerade paradoxer. I sina försök att diskutera nationalism hamnar han dock inne på mark som är värt att studera från modern synvinkel, i synnerhet när vi diskuterar den nyliberala statens utveckling i Europa, Trotskij får bland annat ta äran att ha myntat ”Europas förenta stater” som begrepp. Men detta är det enda som är intressant att studera med Trotskij och nationalismen

Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför “krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet“ — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle “bryta samman“ (Zusammenbruch} och “förstöras“ (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett “kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen“. Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för “fred mellan nationer“, som han ställde i motsättning till “diplomaternas fred“. Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de “nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande

l en artikelserie från 1915 (“Nationen och ekonomin”), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som “den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället“; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den “ekonomiska utvecklingens behov av centralisering“, vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa “behov“ förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: “staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov“. Därför skulle nationalstaten upplösa sig i “Europas republikanska förenta stater“, medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den “kulturella utvecklingens“ område. 1917 övergav Trotskij denna “eklektiska“ ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan,

Pannonek och Strasser
Pannonek och Strasser’s idéer känns väldigt moderna. Deras synsätt påminner mycket om Luxemburgs, även om de inte är påverkade i samma utsträckning av Hegel, och deras kritkk mot nationen är i första hand en kritik mot dåtidens socialdemokratiska, och som historien visade, absurda nationalchavunism som med all tydlighet blossade ut i det första världskriget. Pannonek och Strasser pekar helt korrekt på att att vår klass främst drivs av ekonomiska argument och att staten och nationen är av sekundärt intresse, men de faller kort, som vänstern idag, och blir hemmablinda och lämnar därför inget till övers för att analysera de förtryckta nationerna och folken eller ens försöker analysera som Engels skulla ha sagt ‘de historiska nationerna’ och sambandet mellan deras tidiga kapitalistiska skede, kolonialismen och dess imperalism. Analysen känns ofullständig och känns som en analys som är väldigt rådande idag i b.l.a. vänsterpartiet och bland ”vänstern i allmänhet”.

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser. Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det “nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen“. Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism (Socialdemokraterna), utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

Lenin (och Stalin)

För det första måste man läsa Stalins ”Marxismen och den nationella frågan”, vilket var en pamflett han skrev på uppdrag på Lenin, som dock lenin (helt förståeligt) tog avstånd från senare. Pamfletten är mer eller mindre rappakalja där det pratas om ”nationalkaraktärer”, ”nationernas gemensamma drag” eller ”nationernas psykologiska särdrag” och ”andlig fysonomi”. Dock rekommenderar jag den att läsas för att förstå reaktionär nationalism. Stalins idéer visar tydlig på flera saker.
1) Han ger nationer liv via icke-materalistiska argument och ställer sig därför på reaktionens sida som ser nationen som en levande organism, inte som en geografisk del av världen med vissa materiella, kulturella och historiska förutsättningar för revolution.
2) Han har en felaktig syn på hur en nation uppkommer historiskt i sina teser om ”gemensamt ekonomiskt liv”.
Bland annat så skulle han, med sina åsikter, inte ens kunna erkänna hans hemland Georgien.
3) Han påvisar etniska argument till hur en nation skapas. Löwy’s påvisar här skillnader mellan Stalin och Lenin:

Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: “Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?“. Svaret blev givetvis att allt detta var “otänkbart“, “omöjligt“ och “utopiskt“. I motsats till detta försvarade Lenin energiskt “friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat“, och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var “oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning“.

Stalin är därför, ur vänstersynpunkt, helt orelevant att studera i den nationella frågan, även för kritiker av den moderna mångkulturalismen (och den liberala hegenomin). Närmast i sin analys historisk för Stalin under denna period torde de nationalkonservativa teoretikerna stå då Stalin i stora drag förnekar förhållandet mellan en förtryckande ‘historisk stat’ och ett förtryckt folks nationalism, tilldelar nationen etniska och spiritualistiska egenskaper och dessutom virrar ihop matrealismen och historiens påverkan på en nation. I allra högsta grad är Stalins tolkningar anti-marxistiska.
Däremot kan jag tänka mig att Oskorei mfl. skulle finna intresse i pamfletten.

Lenin då?
Föga förvånande så utmålar Michael Löwy Lenin som inte bara som en motståndare till Trotskij och Stalin, trots att detta historiskt inte var sant i den utrsträckning han vil utmåla. Däremot förfinade Lenin till viss mån Marx idéer, även om det räcker med Marx analys. Jag personligen får anse att just här har Lenin poänger och att får tilldelas faktumet att de nationella rörelserna i 1900-talets historia till stor del, till allas vår fördel och reaktionens nackdel, har varit marxistiska i såväl Asien, Sydamerika, Mellanöstern och Europa. Lenin kompletterar Marx, som dock kunde hålla sig kortrandigare och får stå för min egna syn på saker och ting. Så här skriver Löwy, inte så förvånande utan faktiska citat av Lenin.

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa “olika, oeniga och heterogena massor” som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med “fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag“, i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten. Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

:..

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller “psykologiska“ sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande “helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område, dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
En ‘autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ‘suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier….

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.
Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser omnationell, kulturell autonomi“, som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Löwy’s slutsater
Här kommer jag återge Löwy’s slutsater som jag i stora drag stödjer fullt ut och anser vara fullgoda, om än historiskt ofullständig med föga förklaringar av dåtidens socialdemokrati eller faktumet att Sovjetunionens fall bidrog även till falska staters sönderfall. I övrigt så har den fel då ”ultravänsterismen” idag förespråkas av den anarkistiska strömning som fick sin start i.o.m. 60-talet och har föranlett den bristande solidariteten med kämpande folk av idag.
Jag hoppas texten har varit till nytta för en fortsatt diskussion. De slutsater jag ställer mig bakom är fetstilade.

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels “en huvudsakligen reaktionär nation“, står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918.[…]

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa “subjektiva faktorer“ ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den “nationella verkligheten“. Det är inte en lärd “expert“, utrustad med en lista av “objektiva kriterier“ (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: “Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.“(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: “Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.“(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. “Ultravänsterismen“ i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av “arbetarklassens enhet“ och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning omreaktionära nationer“. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som “småborgerliga“ och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som “reaktionära nationer“ — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning
, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: “Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål.”

Hörru, försöker du försvara svensk nationalism nu?!
Nej. För att citera en text av Marxistiskt Forum 3/1979. som jag tycker slår huvudet på spiken, för just Sverige och lägger fram det bra ur marxistisk synvinkel även om vändkappan Trotskij med sin ‘proletära revolution’ skriver det så:

Vad gäller ”försvaret av Sverige”, dvs i praktiken ”fosterlandsförsvaret”, gäller följande:

För det första är Sverige ett avancerat imperialistiskt land (som förvisso inte ockuperar annat land) där den nationella frågan är löst för länge sedan.

För det andra är de rent nationella kraven underordnade klasskampens intressen i stort. Bourgeoisin å andra sidan sätter alltid de nationella kraven och den ”egna nationen” i förgrunden, i syfte att hålla tillbaka arbetarklassens kamp. Som Trotskij skriver 1922:

”…medan vi klart erkänner rätten till nationellt självbestämmande, är vi noggranna med att inför massorna förklara kravets begränsade historiska betydelse, och vi ställer det aldrig över den proletära revolutionens intressen.”

Och vidare:
Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den riktas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins ‘principer’ som kapitalismen har förvrängt.”

För det tredje avgör alltid en konkret analys av krigets karaktär vilka paroller vi marxister ställer…

För det fjärde har den svenska arbetarklassen inget fosterland – ännu! – att försvara. De är inte ”herrar i sitt eget hus”. ”Arbetarklassen har inget fosterland” står det i Kommunistiska Manifestet. Vad betyder det? Jo, det betyder att arbetarnas ekonomiska position är internationell, inte nationell, att klassfienden är internationell, att förutsättningarna för frigörelsen också är det, och att arbetarklassens internationella enhet är mer betydelsefull än den nationella. När den svenska arbetarklassen en gång störtat kapitalismen över ända, och upprättat en arbetarstat, då ska vi vara de första att försvara fosterlandet!

Tillägg: James Connolly, citat från ”Socialism and Nationalism”:
I allt detta rotande bland ideologer som jag brukar se som ganska tråkiga, skäggiga och insnöade på den specifikt ryska situationen glömde jag i all hast bort det eminenta dokumentet ”Socialism and Nationalism” och andra som har varit centralt i det irländska folkets kamp för frihet och socialism mot den Engelska imperalismen och kulturella hegenomi. James Connolly, om någon, bör vara den vi ska studera om vi ska studera den nationella frågan och socialismen. Trots allt är det bara honom, av alla dessa ”top dogs” i socialism som faktiskt lett en socialistisk revolution med natioanlistiska strävanden.
I princip står allt man behöver veta i följande:

English rule in England is but the symbol of the fact that English conquerors in the past forced upon this country a property system founded upon spoliation, fraud and murder: that, as the present-day exercise of the ‘rights of property’ so originated involves the continual practice of legalised spoliation and fraud, English rule is found to be the most suitable form of government by which the spoliation can be protected, and an English army the most pliant tool with which to execute judicial murder when the fears of the propertied classes demand it.

The Socialist who would destroy, root and branch, the whole brutally materialistic system of civilisation, which like the English language we have adopted as our own, is, I hold, a far more deadly foe to English rule and tutelage, than the superficial thinker who imagines it possible to reconcile Irish freedom with those insidious but disastrous forms of economic subjection – landlord tyranny, capitalist fraud and unclean usury; baneful fruits of the Norman Conquest, the unholy trinity, of which Strongbow and Diarmuid MacMurchadha – Norman thief and Irish traitor – were the fitting precursors and apostles.

If you remove the English army to-morrow and hoist the green flag over Dublin Castle, unless you set about the organisation of the Socialist Republic your efforts would be in vain.

England would still rule you. She would rule you through her capitalists, through her landlords, through her financiers, through the whole array of commercial and individualist institutions she has planted in this country and watered with the tears of our mothers and the blood of our martyrs.

England would still rule you to your ruin, even while your lips offered hypocritical homage at the shrine of that Freedom whose cause you had betrayed.

Nationalism without Socialism – without a reorganisation of society on the basis of a broader and more developed form of that common property which underlay the social structure of Ancient Erin – is only national recreancy.

It would be tantamount to a public declaration that our oppressors had so far succeeded in inoculating us with their perverted conceptions of justice and morality that we had finally decided to accept those conceptions as our own, and no longer needed an alien army to force them upon us.

As a Socialist I am prepared to do all one man can do to achieve for our motherland her rightful heritage – independence; but if you ask me to abate one jot or tittle of the claims of social justice, in order to conciliate the privileged classes, then I must decline.

Such action would be neither honourable nor feasible. Let us never forget that he never reaches Heaven who marches thither in the company of the Devil. Let us openly proclaim our faith: the logic of events is with us

Läs Michael Löwy’s text som helhet här

Ladda hem Frågor och svar om den nationella frågan här som jag dock kritiserar på många punkter, och har förkortat, då den till viss del förringar den nationella delen i den proletära resningen för de förtrycka nationerna. Skillanderna är dock fina.

Och framförallt studera James Connolly på det marxistiska arkivet, länk till alla hans texter hittar du här.


0 Responses to “Teoretikernas krig: Den nationella frågan”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Kategorier

Sidor

juni 2009
M T O T F L S
    Jul »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: