30
Jul
09

Är jag konservativ?

Nu är inte jag stalinist, men nu fan känner man igen sig lite.

Svaret måste ju vara nej i politisk mening. Av den enkla anledningen att jag inte vill behålla det rådande samhället, men är jag konservativ på ett personligt plan? Ja det är en fråga som jag inte ens orkar hyckla om längre. Självklart har jag starka konservativa drag, jag själv ligger nästan på nivån att om man inte är det så har man helt missat att analysera det rådande samhällets kontrollstrukturer och marknadsexponering/expansion.

Bland annat ligger min konservativa sida i konstant krig med den liberala mannen av idag. Nu kommer jag redan på förväg få hörra detta: ‘Det är sådana som dig som upprättahåller patriarket’, varav jag bra kan ställa en motfråga ‘Och de gör det inte?’. (Hm, nu fick du något att fundera på va?)

Jag talar naturligtvis om min, tidvis väldigt kritiserade av andra, syn på mig själv som man, svensk och arbetarklass. För mig har det aldrig varit en fråga om hur jag ställer mig. Jag är det. Och jag fullkomligt avskyr ‘den nya mannen’ som medelklassens avantgarde presenterar till oss i all sin politiskt korrekta präktighet. Ni vet han som kan laga alla mångkulturella maträtter, tränar tre dagar i veckan, har bra jobb, är politiskt medveten, käkar ekologiskt, sopsorterar, har ‘hittat’ sig själv, och naturligtvis, naturligtvis, utöver det är en bra make, pojkvän som minsann är vidsynt, livserfaren och en riktig proffsutövare av konceptet ”jämnställdhet”.

Det vi får levererat till oss är inget annat än en övermänniska. En övermänniska som dessutom inte ens är baserad utifrån våran klass. Den gamle ”arbetarklasshjälten” som med viss rätta fått utstå all spott och spe från en minst sagt klasslös feministisk rörelse ligger med uppskuren hals på golvet där den ‘nya mannen’ kliver över liket med slätrakat ansikte, spretig frisyr, luktar gott, pratar korrekt, bejakar sina ”kvinnliga sidor” (Måste man inte vara biologisk i sin analys för att vräka ur sig sådana dumheter?) och bjuder på sushi.

Vad som skett i detta lustmord är dock något viktigare än att man tröttnar på att se matprogram som förväntar sig av män att vi ska vara matintresserade och hur män kommer i formerna 1. feminin, intelligent och gullig eller 2. busig, glad och charmerande (Eller 3 manlig bimbo). Det som har hänt är också en klassidentitetsförskjutning, som i likhet med resten av den liberala hegenomins övertagande resulterar i det gamla vanliga: arbetaridentietens död och tron att ‘medelklassen’ existerar. ”Den nya mannen” är vapnet just mot oss män, på samma sätt som den den överkonsumerande ”livsbejakande” kvinnan är ett vapen mot våra systrar.

Vissa skulle väl säga ”ja men samhället har förändrats, gamla industriarbetaren är borta, nu är det ett servicesamhälle” etc etc. Samma tröttsamma tjat, nej det har inte förändrats, det som har hänt är däremot att hegenomin har förändrats. Byggnadsarbetaren är fortfarande kvar, industriarbetaren är fortfarande kvar, lagerarbetarna är fortfarande kvar. Sjuksyrran är fortfarande kvar. Vi som inte är glada, fulla med drömmar och helt jävla hjärntvättade är kvar. Överallt är vi faktiskt kvar. Men där vi förut kunde finna någon form av sadistisk stolthet i att vara kapitalismens mest arga, cyniska slitvargar så har vi helt enkelt raderats från kartan. Dagens man ska vara en välvårdad liten gosse som i fin i munnen, har bordskick och pratar korrekt.

De urgamla borgeliga, småadliga identiteten med nästan viktorianska inslag har ersatt den identitet och även den tolerans för mänsklig svaghet som arbetarrörelsen faktiskt gav oss. Och det som stör mig mest i detta är inte supermannens uppkomst, utan att vänstern står och jublar åt den och hejar på. Bort med alla svordomar, bort med all svårmodighet, bort med all verklighetsförankrad smärtfull cynism, nu ska alla män vara glada, korrekta, jämnställda och ha drömmar och visioner! Och vi får samtidigt höra när vi står där i skuggan av alla dessa ideal som pumpas på oss, ”att nu är vi mer jämlika än någonsin”. Ett uttalande som får en nästan att häpna. Nej, vi är inte jämlika någonstans där jag bor, arbetar, eller när jag tar en öl med en brud. Den falska ”jämlikheten” existerar i mellanskikten ‘förlovade’ land, och där är den inte mer jämlik än att hela deras livssituation och snuttegullande med varandra är uppbyggd på att vi här nere ska göra skitgörat så de kan gosa, ”hitta sig själva” och mysa i sin högfärdighet som en modern människa.

Vi fortsätter vara pöbeln, och även om vi nu blir kallade vad vi nu blir av alla jävlar som tycker att vi inte hänger med i utvecklingen (När det är dom som inte begriper den) så tänker jag stå kvar här nere. Jag är faktiskt stolt. Jag är stolt över att mina föräldrar hållit ihop trots två och treskift, knappt kärlek mellan varandra (förrän ungarna var borta) och i en vad man kan kalla en ganska ‘sexistisk’ konstellation Jag är stolt att de bitit ihop under alla dessa år. De har en insikt nämligen som den liberala människan saknar: De vet att det kommer att ordna sig. Och hela deras väsen bara lyser stolthet över sitt arbete, sin klass och vad de lyckats göra: överleva. Jag är stolt att jag till skillnad från skitnödiga modernister, stolt över allt som det innebär att vara ett arbetarbarn med (jävligt) strulig ekonomi när man är nästan 30. Om det så innebär att jag super mig full för tynga mina synder, svär ibland, kanske slår någon på käften eller t.o.m. är i djupet en ganska mörk, arg och passionerad (om man nu ska förfina begreppet radikal) person ibland så är hag stolt över det. Hellre vara det jag är än att spackla upp mig och försöka byta ut hela min personlighet för att vara gångbar bland så många andra ‘intellektuella’,

Samtidigt sitter den liberala människan och knaprar piller, tvångsbantar, slösar alla kronor på skitsaker, tävlar i vilken som har snyggast telefon och kollar på ”She’s A Hore” på MTV (Alternativt något skitnödigt program på TV2)och sitter och drömmer om ett bättre liv – om resor – om pengar – om Det Perfekta Livet.

Vi vet redan att vi inte får ett bättre liv, vi är vad vi är. Det är det som är skillnaden mellan en arbetare och en liberal. Vi är mer rotade, i hundratals års jävla slit, damm, asbest, krökta ryggar och ständigt svikta och bortsedda. Vi nöjer oss med det vi har när det gäller förhållanden, jobb och framtiden. Vi måste anpassa oss för att klara oss. På många sätt är vi vad man förut kallade ”Rediga män”, enkla och vardagliga. Hårt huggna, men oftast ganska schyssta under en hård och komplicerat yta. Inte precis kvalifikationer för att man ska vara korrekt idag, så idag är vi bara ”svin” för att vi inte skäms för att vi glor in brudar eller kan dra av en jargong som skulle få regeringen att presentera 10 nya ”hets mot folkgrupp” lagar, alterntivt ringa påven om demonutdrivare. Vi är som Billy Elliot’s farsa de flesta av oss när vi blir gamla, bra grabbar. Så nästa gång snegla fan inte snett på oss.

Liberala människor klarar inte av att stå i skuggan, de är som små barn, lägger ingen märke till dem börja de gnälla och till sist slå och skrika för att få uppmärksamhet. Jag njuter snarare av att få tiden att vara helt själv i min livshopplöshet och odla mitt hat inför revolten. Och då mina kära läsare, kommer halsjalarna och Den Perfekta Mannen dingla i takt från lyktstolparna.

Nej, jag är inte homofob (om någon nu trodde det). Att vara homofob är att vara rädd för att se män knulla eller att män kan bo ihop och leva ett liv tillsammans.
Det är inte homofobi att hata feminiserade män däremot, eller Fab 5. Eller det Prideparaden. Helt enkelt för att jag inte hatar dom för att de är bögar, utan för att de pissar och ser ned på arbetarklassen och inte är något annat än vår version av nyliberalt avantgarde á ”Sex And The City” och aktivt sprider en kommersiell konsumtionskultur.
Och jag kan nog lova att det finns några bögar där ute som är på samma spår som mig. Det finns rediga bögar där ute (och lebbar) som mer än gärna slår in pannbenet på er fjollor som läser det här.

Så ja, jag är väl på ett viss sätt konservativ. På samma sätt som så många vänsteradikaler idag när vi kämpar för en ny arbetarrörelse. Konservativ och stolt. Och det är väl kanske därför jag trivs så bättre utomlands där arbetarklassidentiteten blev så djupt rotad att mellanskiktens framfart i den kapitalistiska världsordningen aldrig riktigt kunde rå bot på ‘pöbeln’ och få den uppklädd för att ställas ut som ”de försöker ju i alla fall vara adliga” som här i Sverige.

robertcarlyle1pp4Från filmen ”Allt eller inget” en favorit som man inte känner lite igen sig i (Ok, nu strippar inte jag..än)
Robert Carlyle får vara min presentation av den konservativa arbetarklassmannen.
Det är precis därför han är bäst. I synnerhet i ‘Riff Raff’.


0 Responses to “Är jag konservativ?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Kategorier

Sidor

juli 2009
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: