Arkiv för juli, 2009

30
Jul
09

Italiensk fascism och dess röda rötter

Soon after he arrived in Switzerland in
1902, 18 years old and looking for work,
Benito Mussolini was starving and
penniless. All he had in his pockets was
a cheap nickel medallion of Karl Marx.

Kom över en riktigt bra text om italiensk fascism idag, föga förvånade är den släppt av liberaler, men den kartlägger ytterligare tesen om fascismen som mer eller mindre en revolt inom kommunismen, mot just kommunismen, och stärker förståelsen för den klassiska fascismens rötter och hur denna i mångt och mycket kom till, inte som man oftast tror genom överklassen eller mellanskikten (även om den ultimat var en reaktion mot kommunismen och klasskampen), utan från den kommunistiska rörelsen själv. Åtminstone om vi talar om de ‘intellektuella’ i den fascistiska rörelsen, och de som var betyande. Det som står nedan för vara ett smakprov för vad ni ska få läsa senare. Längst ned hittar ni en länk till arbetet.

Arbetet heter The Mystery Of Fascism och kom ut 2002. Alla som har intresse av politisk historia, marxism, fascism, antifascism och även i viss mån psykologi bör läsa den.

Ja vi kan ju börja vars Il Duce kommer ifrån:
Quickly achieving fame as an agitator among the Italian migratory laborers, he was referred to by a local Italianlanguage newspaper as “the great duce [leader] of the Italian socialists.”

Vidare beskriver texten Mussolinis aktiviteter i partiet, och hans popularitet:

Upon his return to Italy, young Benito was an undistinguished member of the Socialist Party. He began to edit his own little paper, La Lotta di Classe (The Class Struggle), ferociously anti-capitalist, anti-militarist, and anti-Catholic. He took seriously Marx’s dictum that the working class has no country, and vigorously opposed the Italian military intervention in Libya. Jailed several times for involvement in strikes and antiwar protests, he became something of a leftist hero. Before turning 30, Mussolini was elected to the National Executive Committee of the Socialist Party, and made editor of its daily paper, Avanti!…

From 1912 to 1914, Mussolini was the Che Guevara of his day, a living saint of leftism. Handsome, courageous, charismatic, an erudite Marxist, a riveting speaker and writer, a dedicated class warrior to the core, he was the peerless duce of the Italian Left. He looked like the head of any future Italian socialist government, elected or revolutionary…

In 1913, while still editor of Avanti!, he began to publish and edit his own journal, Utopia, a forum for controversial discussion among leftwing socialists. Like many such socialist journals founded in hope, it aimed to create a highly-educated cadre of revolutionaries, purged of dogmatic illusions, ready to seize the moment…

Two of those who collaborated with Mussolini on Utopia would go on to help found the Italian Communist Party and one to help found the German Communist Party…

Och även hans syndikalistiska övertygelse:

From his  earliest years as a Marxist revolutionary, Mussolini had been sympathetic to syndicalism, and then an actual syndicalist. Unlike other syndicalists, he remained in the Socialist Party, and as he rose within it, he continued to keep his ears open to those syndicalists who had left it. On many issues, his thinking followed theirs, more cautiously, and often five or ten years behind them. From 1902 to 1914, Italian revolutionary syndicalism underwent a rapid evolution. Always opposed to parliamentary democracy, Italian syndicalists, under Sorel’s influence, became more committed to extraconstitutional violence and the necessity for the revolutionary vanguard to ignite a conflagration. As early as 1908, Mussolini the syndicalist Marxist had come to agree with these elitist notions and began to employ the term gerarchia (hierarchy), which would remain a favorite word of his into the Fascist period.

Efter denna minst sagt radikala karriär sker det något 1914. Första världskriget bryter ut och från början tar Mussolini avstånd från kriget som en ortodox Marxist. Men han ändrar sig, oklart hur eller varför. Men det är hans erfarenheter i första världskriget, och andra internationalens sönderfall, som skulle påverka honom och miljontals andra kommunister, syndikalister och socialister att förlora hoppet om socialismen och arbetarklassens resning. Den är denna känsla, och den revolutionära strömningen som kommunismen lärt upp dem i, som blir grunden för fascistpartiet.

In October and November 1914, Mussolini switched to a pro-war position. He resigned as editor of Avanti!, joined with pro-war leftists outside the Socialist Party, and launched a new pro-war socialist paper, Il Popolo d’Italia (People of Italy).v To the Socialist Party leadership, this was a great betrayal, a sell-out to the whoremasters of the bourgeoisie, and Mussolini was expelled from the Party. It was as scandalous as though, 50 years later, Guevara had announced that he was off to Vietnam, to help defend the South against North Vietnamese aggression.

Italy entered the war in May 1915, and Mussolini enlisted. In 1917 he was seriously wounded and hospitalized, emerging from the war the most popular of the pro-war socialists, a leader without a movement.

Vad kriget hade gjort med övriga Italien var dock att det hade gjort en öppning för öppen revolt, och det parti som Mussolini innan kriget varit en ledarfigur i gick på offensiven för att försöka genomföra revolutionen:

Sensing a revolutionary situation in the wake of Russia’s Bolshevik coup, the left organized strikes, factory occupations, riots, and political killings. Socialists often beat up and sometimes killed soldiers returning home, just because they had fought in the war. Assaulting political opponents and wrecking their property became an everyday occurrence.

Det är precis denna rörelse, som Mussolini själv i allra högsta grad utvecklat teoretiskt och lett under flera år beger sig ut för att krossa 1919 när Fascisterna skapas.

Vad är det som har hänt här?

Det är en fråga som man måste svara på genom flera sätt: Delvis har hoppet om en internationell arbetarrörelse dött när socialdemokratin under världskriget väljer sin egen nationsflagga före den röda, delvis måste kriget som sådant påverkat Mussolini och hans kamrater på ett sådant djup psykologiskt plan (Återigen: Jünger) så att det som senare ska utvecklas till den fascistiska teorin har börjat ta form bland dessa, för att vara ärlig, ärrade vänsteraktivister så börjar bitterheten växa enormt. De måste i ordets rätta mening blivit en form av mutation mellan politiska radikaler och rena och skära stridsgalningar. Samtidigt lever myten om nationen i Europa och blir en tacksam ny stjärna att följa, när proletariatet har svikit.Våldet har tagit överhanden över idéerna och de har av kriget fostrats till en ny skader, som till sist kommer (medvetet) kasta Spanien, sedan världen i ett nytt världskrig. Som fascisterna själva säger:

”We sing the praise of war. Not for the way it makes people die, but for the way it makes people come alive.”

Det är just denna ådra, denna hyllning av det mest fundamentala, barbariska, det ologiskt mytiska och inte minst sagt mer psykologiska mutation och nästintill religiösa upplevelse  och känsla av fullkomlighet (känslan av alienation raderas) som kriget erbjuder som muteras med den radikala socialismen och möjliggör att fascismen formas för första gången när ett gäng anarkister, syndikalister och socialister sätter sig ned och pekar ut vilken väg denna rörelse ska ta.

Mussolini and a group of adherents launched the Fascist movementvi in 1919. The initiators were mostly men of the left: revolutionary syndicalists and former Marxists. They took with them some non-socialist nationalists and futurists, and recruited
heavily among soldiers returning from the war, so that the bulk of rank-and-file Fascists had no leftwing background.

The Fascists adopted the black shirts  of the anarchists (Första svartskjortorna var anarkister, min anm) and Giovinezza (Youth), the song of the front-line soldiers.

Observera att de redan här skapat den hierarki som fascismen ska baseras på. Fascisterna är i sin spets elitister, styret utgörs av gamla rödingar och den största av den alla, Mussolini, och de beger sig genast ut för att rekrytera främst frontsoldater genom att erbjuda dem samma kamratskap, myter och fylla deras psyke med den meningsfullhet som skapas i krig. Men klyftan är redan där, de teoretiska fascisterna förblir små under hela dess existens, och majoriteten av dem som pekar ut strategin och taktiken är män som innan kriget skulle förmodligen fört Italien till en socialistisk revolution.

Första året är Fascisterna inte mer våldsamma än de marxister de nu valt att börja slåss mot. Men med hjälp från staten, och särskilt polisen så har de vunnit slaget 1921 efter otaliga blodbad. 1922 så sågas även de sista demokratiska och socialistiska falangerna som funnits kvar i fascistpartiet ut när Mussolini går ut och säger ”Världen svänger nu mot höger”. Fascismen har nu rotat sig.

Direkt efter uttalandet utlyses en generalstrejk i Italien, på några timmar är den nedslagen av den växande fasciströrelsen då den socialistiska rörelsen har tappat sina bästa kämpar i stridigheterna mellan 1919-1921, eller har rekryterats av fascisterna. Mussolini vänder sig nu mot Rom, men innan han har reagerat får han helt sonika makten av regeringen. 1925 har han tagit makten helt, och den folkliga opinionen är med honom efter att ha lyckats få ordning på ”kaoset”, samma ”kaos” Mussolini före kriget hade noga planerat och förberett sig inför.

Nu börjar en hyllningsakt över hela världen från liberala, likväl som konservativa demokratier. Likaväl som Stalins sovjetunionen. Under bara fyra år går hans fascister från att ses som några skumma kommunistiska krigsgalningar till att bli en av Europas mest respekterade rörelser av storindustrin, monarkin och demokratin.  Det är priset för deras skoningslösa anfall mot arbetarrörelsen.

Mussolini was showered with accolades from sundry quarters. Winston Churchill called him “the greatest living legislator.” Cole Porter gave him a terrific plug in a hit song. Sigmund Freud sent him an autographed copy of one of his books, inscribed to “the Hero of Culture.” The more taciturn Stalin supplied Mussolini with the plans of the May Day parades in Red Square, to help him polish up his Fascist pageants.

Resten är som man säger, historia, fascisterna erövrar Libyen, stödjer Franco, går med i axelsmakterna. Mussolini fångatas och fritas av SS (I kanske en av krigets mest berömda uppdrag), men till sist får han känna på sitt överlöperi när nåra kommunistiska partisaner (som leds av veteraner från spanien) får tag på honom.

Men hela förloppet ställer vissa frågor, som detta arbete ställer korrekt:

Given what most people today think they know about Fascism, this bare recital of facts is a mystery story. How can a movement which epitomizes the extreme right be so strongly rooted in the extreme left?  What was going on in the minds of dedicated socialist militants to turn them into equally dedicated Fascist militants?

Ja hur kan dessa agerat som de gjorde?

Robert Michels was a German Marxist disillusioned with the Social Democrats. He became a revolutionary syndicalist. In 1911 he wrote Political Parties, a brilliant analytic work, demonstrating the impossibility of “participatory democracy”––a phrase that was not to be coined for half a century, but which accurately captures the early Marxist vision of socialist administration.
Later he became an Italian (changing “Robert” to “Roberto”) and one of the leading Fascist theoreticians.

Hendrik de Man was the leading Belgian socialist of his day and recognized as one of the two or three most outstanding socialist intellects in Europe––many in the 1930s believed him to be the most important socialist theoretician since Marx. He is the most
prominent of the numerous Western European Marxists who wrestled their way from Marxism to Fascism or National Socialism in the interwar years. In more than a dozen thoughtful books from The Remaking of a Mind (1919), via The Socialist Idea (1933), to Après Coup (1941) de Man left a detailed account of the theoretical odyssey which led him, by 1940, to acclaim the Nazi subjugation of Europe as “a deliverance.” His journey began, as such journeys so often did, with the conviction that Marxism needed to be revised along “idealist” and psychological lines.

Och det är precis därför ni ska läsa den

Det som skrämmer en mest i allt det här är att man känner igen bitterheten, och det kan vi alla erkänna, vad det handlar om när vi läser det här är hur undviker vi att liknande processer startar idag? Och ställer oss frågeställningar som kan detta hända idag? Vad är det som sker när något sånt här sker? Hur undviker vi det, och hur vi behåller vi och kan hantera politisk bitterhet utan att denna tar överhanden och vårat folk börjar anta fascimens garanterat mer enklare och simplare vägar?

Alla vi grabbar, som jag, som vuxit upp i en känsla av att krig skulle göra en fullkomlig (och att det är eftersträvansvärt) i allt från barnlekar till våra värderingar sedan tonåren (och nu pratar jag om den stora majoriteten unga män idag), och vår känsla av alienation i allmänhet (som även föranleder en hel del av vår socialistiska radikalism) samt vår känsla för politiken idag, och vår praktik av våld för att fly verkligheten och förverkliga oss själva och finner en tröst i konflikt  känns väldigt snarlik den känsla som bubblade i de överlöpare som en dag skapade fascismen. Känslan av att demokratin inte räcker till, känslan att den är lönlös.  Hur undviker man att en sådan process startas där de politiska målen och den ideologiska kampen överges för att släppas lös sina innersta och mest hatiska delar . Krävs det verkligen ett världskrig, eller räcker klasskriget som kapitalet för mot oss för att vi ska dra oss mot myterna och barbariet?

Hur förhindrar man att klasskrigets realitet, som på djupet påverkar oss varje dag, inte får oss att ta denna väg?

Leftists often imagine that Fascists were afraid of a revolutionary working-class. Nothing could be more comically mistaken. Most of the early Fascist leaders had spent years trying to get the workers to become revolutionary. As late as June 1914, Mussolini took part enthusiastically, at risk of his own life and limb, in the violent and confrontational “red week.” The initiators of Fascism were mostly seasoned anti-capitalist militants who had time and again given the working class the benefit of the doubt. The working class, by not becoming revolutionary, had let these revolutionaries down.

Fascism began as a revision of Marxism by Marxists, a revision which developed in successive stages, so that these Marxists gradually stopped thinking of themselves as Marxists, and eventually stopped thinking of themselves as socialists. They never stopped thinking of themselves as anti-liberal revolutionaries.


30
Jul
09

Är jag konservativ?

Nu är inte jag stalinist, men nu fan känner man igen sig lite.

Svaret måste ju vara nej i politisk mening. Av den enkla anledningen att jag inte vill behålla det rådande samhället, men är jag konservativ på ett personligt plan? Ja det är en fråga som jag inte ens orkar hyckla om längre. Självklart har jag starka konservativa drag, jag själv ligger nästan på nivån att om man inte är det så har man helt missat att analysera det rådande samhällets kontrollstrukturer och marknadsexponering/expansion.

Bland annat ligger min konservativa sida i konstant krig med den liberala mannen av idag. Nu kommer jag redan på förväg få hörra detta: ‘Det är sådana som dig som upprättahåller patriarket’, varav jag bra kan ställa en motfråga ‘Och de gör det inte?’. (Hm, nu fick du något att fundera på va?)

Jag talar naturligtvis om min, tidvis väldigt kritiserade av andra, syn på mig själv som man, svensk och arbetarklass. För mig har det aldrig varit en fråga om hur jag ställer mig. Jag är det. Och jag fullkomligt avskyr ‘den nya mannen’ som medelklassens avantgarde presenterar till oss i all sin politiskt korrekta präktighet. Ni vet han som kan laga alla mångkulturella maträtter, tränar tre dagar i veckan, har bra jobb, är politiskt medveten, käkar ekologiskt, sopsorterar, har ‘hittat’ sig själv, och naturligtvis, naturligtvis, utöver det är en bra make, pojkvän som minsann är vidsynt, livserfaren och en riktig proffsutövare av konceptet ”jämnställdhet”.

Det vi får levererat till oss är inget annat än en övermänniska. En övermänniska som dessutom inte ens är baserad utifrån våran klass. Den gamle ”arbetarklasshjälten” som med viss rätta fått utstå all spott och spe från en minst sagt klasslös feministisk rörelse ligger med uppskuren hals på golvet där den ‘nya mannen’ kliver över liket med slätrakat ansikte, spretig frisyr, luktar gott, pratar korrekt, bejakar sina ”kvinnliga sidor” (Måste man inte vara biologisk i sin analys för att vräka ur sig sådana dumheter?) och bjuder på sushi.

Vad som skett i detta lustmord är dock något viktigare än att man tröttnar på att se matprogram som förväntar sig av män att vi ska vara matintresserade och hur män kommer i formerna 1. feminin, intelligent och gullig eller 2. busig, glad och charmerande (Eller 3 manlig bimbo). Det som har hänt är också en klassidentitetsförskjutning, som i likhet med resten av den liberala hegenomins övertagande resulterar i det gamla vanliga: arbetaridentietens död och tron att ‘medelklassen’ existerar. ”Den nya mannen” är vapnet just mot oss män, på samma sätt som den den överkonsumerande ”livsbejakande” kvinnan är ett vapen mot våra systrar.

Vissa skulle väl säga ”ja men samhället har förändrats, gamla industriarbetaren är borta, nu är det ett servicesamhälle” etc etc. Samma tröttsamma tjat, nej det har inte förändrats, det som har hänt är däremot att hegenomin har förändrats. Byggnadsarbetaren är fortfarande kvar, industriarbetaren är fortfarande kvar, lagerarbetarna är fortfarande kvar. Sjuksyrran är fortfarande kvar. Vi som inte är glada, fulla med drömmar och helt jävla hjärntvättade är kvar. Överallt är vi faktiskt kvar. Men där vi förut kunde finna någon form av sadistisk stolthet i att vara kapitalismens mest arga, cyniska slitvargar så har vi helt enkelt raderats från kartan. Dagens man ska vara en välvårdad liten gosse som i fin i munnen, har bordskick och pratar korrekt.

De urgamla borgeliga, småadliga identiteten med nästan viktorianska inslag har ersatt den identitet och även den tolerans för mänsklig svaghet som arbetarrörelsen faktiskt gav oss. Och det som stör mig mest i detta är inte supermannens uppkomst, utan att vänstern står och jublar åt den och hejar på. Bort med alla svordomar, bort med all svårmodighet, bort med all verklighetsförankrad smärtfull cynism, nu ska alla män vara glada, korrekta, jämnställda och ha drömmar och visioner! Och vi får samtidigt höra när vi står där i skuggan av alla dessa ideal som pumpas på oss, ”att nu är vi mer jämlika än någonsin”. Ett uttalande som får en nästan att häpna. Nej, vi är inte jämlika någonstans där jag bor, arbetar, eller när jag tar en öl med en brud. Den falska ”jämlikheten” existerar i mellanskikten ‘förlovade’ land, och där är den inte mer jämlik än att hela deras livssituation och snuttegullande med varandra är uppbyggd på att vi här nere ska göra skitgörat så de kan gosa, ”hitta sig själva” och mysa i sin högfärdighet som en modern människa.

Vi fortsätter vara pöbeln, och även om vi nu blir kallade vad vi nu blir av alla jävlar som tycker att vi inte hänger med i utvecklingen (När det är dom som inte begriper den) så tänker jag stå kvar här nere. Jag är faktiskt stolt. Jag är stolt över att mina föräldrar hållit ihop trots två och treskift, knappt kärlek mellan varandra (förrän ungarna var borta) och i en vad man kan kalla en ganska ‘sexistisk’ konstellation Jag är stolt att de bitit ihop under alla dessa år. De har en insikt nämligen som den liberala människan saknar: De vet att det kommer att ordna sig. Och hela deras väsen bara lyser stolthet över sitt arbete, sin klass och vad de lyckats göra: överleva. Jag är stolt att jag till skillnad från skitnödiga modernister, stolt över allt som det innebär att vara ett arbetarbarn med (jävligt) strulig ekonomi när man är nästan 30. Om det så innebär att jag super mig full för tynga mina synder, svär ibland, kanske slår någon på käften eller t.o.m. är i djupet en ganska mörk, arg och passionerad (om man nu ska förfina begreppet radikal) person ibland så är hag stolt över det. Hellre vara det jag är än att spackla upp mig och försöka byta ut hela min personlighet för att vara gångbar bland så många andra ‘intellektuella’,

Samtidigt sitter den liberala människan och knaprar piller, tvångsbantar, slösar alla kronor på skitsaker, tävlar i vilken som har snyggast telefon och kollar på ”She’s A Hore” på MTV (Alternativt något skitnödigt program på TV2)och sitter och drömmer om ett bättre liv – om resor – om pengar – om Det Perfekta Livet.

Vi vet redan att vi inte får ett bättre liv, vi är vad vi är. Det är det som är skillnaden mellan en arbetare och en liberal. Vi är mer rotade, i hundratals års jävla slit, damm, asbest, krökta ryggar och ständigt svikta och bortsedda. Vi nöjer oss med det vi har när det gäller förhållanden, jobb och framtiden. Vi måste anpassa oss för att klara oss. På många sätt är vi vad man förut kallade ”Rediga män”, enkla och vardagliga. Hårt huggna, men oftast ganska schyssta under en hård och komplicerat yta. Inte precis kvalifikationer för att man ska vara korrekt idag, så idag är vi bara ”svin” för att vi inte skäms för att vi glor in brudar eller kan dra av en jargong som skulle få regeringen att presentera 10 nya ”hets mot folkgrupp” lagar, alterntivt ringa påven om demonutdrivare. Vi är som Billy Elliot’s farsa de flesta av oss när vi blir gamla, bra grabbar. Så nästa gång snegla fan inte snett på oss.

Liberala människor klarar inte av att stå i skuggan, de är som små barn, lägger ingen märke till dem börja de gnälla och till sist slå och skrika för att få uppmärksamhet. Jag njuter snarare av att få tiden att vara helt själv i min livshopplöshet och odla mitt hat inför revolten. Och då mina kära läsare, kommer halsjalarna och Den Perfekta Mannen dingla i takt från lyktstolparna.

Nej, jag är inte homofob (om någon nu trodde det). Att vara homofob är att vara rädd för att se män knulla eller att män kan bo ihop och leva ett liv tillsammans.
Det är inte homofobi att hata feminiserade män däremot, eller Fab 5. Eller det Prideparaden. Helt enkelt för att jag inte hatar dom för att de är bögar, utan för att de pissar och ser ned på arbetarklassen och inte är något annat än vår version av nyliberalt avantgarde á ”Sex And The City” och aktivt sprider en kommersiell konsumtionskultur.
Och jag kan nog lova att det finns några bögar där ute som är på samma spår som mig. Det finns rediga bögar där ute (och lebbar) som mer än gärna slår in pannbenet på er fjollor som läser det här.

Så ja, jag är väl på ett viss sätt konservativ. På samma sätt som så många vänsteradikaler idag när vi kämpar för en ny arbetarrörelse. Konservativ och stolt. Och det är väl kanske därför jag trivs så bättre utomlands där arbetarklassidentiteten blev så djupt rotad att mellanskiktens framfart i den kapitalistiska världsordningen aldrig riktigt kunde rå bot på ‘pöbeln’ och få den uppklädd för att ställas ut som ”de försöker ju i alla fall vara adliga” som här i Sverige.

robertcarlyle1pp4Från filmen ”Allt eller inget” en favorit som man inte känner lite igen sig i (Ok, nu strippar inte jag..än)
Robert Carlyle får vara min presentation av den konservativa arbetarklassmannen.
Det är precis därför han är bäst. I synnerhet i ‘Riff Raff’.

13
Jul
09

Räcker de matrealistiska argumenten idag?

Kapitalismen idag är ansiktslös. Det är ett faktum lika mycket som att den kapitalistiska utvecklingen till dagens datum inte bara gjort själva produktionsprocessen ansiktslös och svår att identifiera sig med, vi har tappat vår identitet på många sätt. Som jag tidigare sagt så innebar liberalismens seger inte bara kapitalismens framtida monopol i ekonomi utan även att tradionalismen, genom att integrera radikala delar i en rörelse på 70-talet, började förintas. Resultatet ser vi idag, vi står identitetslösa. Vår tidigare gemenskap, vår kontaktyta för kommunikation och agitation, arbetsplatsen har idag tappat sin roll för oss kommunister. Allt fler identifierar sig inte längre ens med sitt arbete, alienationens vatten ligger ännu högre upp över våra huvuden, idag identifierar oss vi istället enbart som slav, som konsument. Klasskänslan som manifesterade sig genom arbetarrörelsens historia är idag en minne blott eller som mig gode far sa ”Kollektivismen är bortglömd, nu reagerar individualismen, det är därför allt går åt helvete”.

Våra tidigare övriga identiter har i samma takt som våran personliga identitet med vårt arbete utsatts för samma sorts nedmontering, ibland till godo (sekulära samhället) ibland till ondo (rotlöshet). I stora drag kan man konstatera att vi är ansiktslösa i större drag idag. Det är inte längre legio att prata om en sådan enkel sak som arbete, eller lön, eller ens vardagsekonomiska bekymmer. Bara när jag växte upp var det vardagligt, och jag tror i viss mån att mitt utlägg om städer infaller här till viss del, då det verkar fortfarande vara en frizon i det nu så stabila och säkra industriproletariet att kunna fråga en sådan enkel sak som ”Hur går fabriken då?” till dem och man genast kommer befinna sig i en diskussion om löner, arbetsförhållanden, semester osv.

Frågan man dock denna fråga till den ”nya människan” som ungdomen idag följer blint så kommer man aldrig få några svar: vi pratar varor, inte hur vi producerar dem. Skulle jag fråga dig ”Ja hur går det för McDonalds då?” så kommer jag som minst framstå som en idiot.

Vi måste ställa oss frågan; är ansiktslösheten något bra? Ja till viss del kan den vara det. Till sist kan det skapas en fundamental grund för lika värderingar från en samlad klassposition, med argument baserade på alienationen som konsumentsamhället tvingar på oss. Om vi har ett samlat proletariat som är exakt lika rotlöst och uppenbart förbannat på det nyliberala samhället så kan vi ha en chans.  Tills dess är det dock snarare något livsfarligt, människan som sådan är i behov av traditioner och de mönster vi har bakom oss för att kunna finna en logik i saker och ting och helt enkelt för bekvämlighetens skull, som socialist räds jag dagen jag inte längre stolt kan säga ”Jag är ifrån en bruksort, där tar vi hand om varandra, det är en jävla jantelag, fast alla är vi arbetare och vi är stolta”. Jag finner inget nöje i att på något sätt frivilligt alienera mig från min historia eller mitt nästan (nu kommer nog några skratta) blodsbandsförhållande med kommunismen. Jag ser hellre att vi agerar nu än att man ska behöva genomgå en slavmentalitet framför MTV före vi revolterar.

Rädslan för något är aldrig långt borta när nya skeden inleds, varav detta lustmord på alla gamla identiteter, gemenskaper och i synnerhet vår klasskänsla inte bara tar och tog sitt uttryck i vänsterns krypande till skuggorna kring frågan klass (och började inrikta sig på tredje vågens mänskliga rättigheter) utan det kan även ta sig rent utav rena reaktionära uttryck. I dagens liberala samhälle kan det vara svårt att förstå (man tänker ju att feminism, bögar, skilsmässor och knullande sedan länge är ganska normaliserat) men om utvecklingen mot slavmänniskan fortsätter i samma takt som den gör nu, och även andra fundamentala identiteter utmanas, kan resultatet bli förödande och reaktionen inte bara bygga upp förtroendet från proletariet av rena myter (”vi är bra dom är sämre”, ”vi har bättre kultur”) och faktariktiga påståenden (”Det var bättre förr när staten organiserade allt” etc) utan det kan även ta sig uttrycket att dessa myter blir till sanningar. Det som först kan formuleras som faktariktigt av reaktionen (T.ex. argumentet ”Vi har bostadsbrist – och massinvandring på samma gång” kan man ju knappast kalla felaktigt, sedan att vi vill ha en politisk lösning och dom vill ha flygplatsbiljetter är en annan sak) kan lätt spinnas vidare för en återgång till många av de (skönmålade) ideal som tillhör en gången tid. Det blir kaka på kaka när det fullständiga avskyn inför den moderna människan brakar loss, skapad av strömningar som precis som vår rörelse bubblar hela tiden i samhället.

Historien har också visat att när detta görs, som rasideologin i nazityskland, så slutar det vara en myt, tillräckligt många manifesterar det i praktik och ideologi varav det blir en sanning. Och det är precis en sådan stark reaktion jag tror kan hända i ett identitetslöst samhälle, utan någon som helst utmaning från ett annat ekonomiskt system, eller för den delen politisk opposition.

Vad är min poäng i allt det hela?
Jo, arbetarklassens identitet är för viktigt i dagsläget, i det taktiska läget i vår kamp mot kapitalismen idag, för att ens bortses en sekund. Helt enkelt av det enkla skäl att identitet(erna) som folk har idag har i takt med att de försvagas hamnat på ungefär samma värdegrund. Om den primära identiteten för de tidigare generationerna arbetare var just arbetet. Så är denna identitet om än inte mindre, så likställt med nationalitet/etnicitet/kön. Samtidigt ser vi en tydlig tendens att våra matrealistiska argument vi använder oss av, som är fulla av rent logik och konkretism, känns mer och mer som en rostig morakniv som vi hugger mot en betongvägg. Strömningarna för ett uppror, av rent matrealistiska argument, är idag döfödda. Folk ”har det för bra” eller så enkelt som en kamrat sa det:

Förut fanns det ingen tv, inga dataspel, inget internet och man hade inte råd att konsumera. Och sen sitter du och undrar varför i helvete det inte blir uppror när högern sveper fram som på 1800 talet?

Det är precis därför vi också måste använda oss av vår identitet som arbetare och de andra identiteter vi kan i vår kamp. Det är precis därför det är så förbannat jävla dumt att vänstern idag rackar ned på vita män, exotiserar invandrare och tror att alternativkultur (med allt vad det innebär i normbrytande) är segregerad från den kapitalistiska vardagen. Ett sådant beteende i en tidsådra när identiteten för den individualistiska människan är starkare än den rent sociala/klassmässiga kollektiva tillhörigheten är inget annat än att hoppa från bron och skjuta sig själv samtidigt eftersom det uppfyller liberala hegenomins vilja att få arbetare att identifiera sig med allting annat än deras klass.

Vi måste på alla sätt vi kan sträva efter att anspela på myten, faktan och historian kring Arbetaren (minus släggan, kepsen och maostjärnan) igen, via kultur, media och propaganda måste vi få den individualistiska människan att få ytterligare en identitet: arbetarklassens. Inte bara gnata om att ”du tillhör arbetarklassen” i ett flygblad fullt med samma skit som alla vet om, men inte en jävel bryr sig om. Identiteterna måste vara ett slagskepp för oss, och på samma sätt som jag förespråkar t.e.x. IWCA’s politik kring invandring, så måste vi även ta till denna plattform för att annars gör reaktionen det.

neo_liberalism

Vår identitet – en överideologi?

En av poängerna i mitt resonemang kan man även dra till att studera vars kampen har förts som bäst, eller ja, man har åtminstone satt kapitalismen i gungnig och skapat ett ”onormal” kapitalism (och därför störtbar). Det är det enkla faktumet att i samtliga uppror som har existerat så har en samlad överideologi skapats av proletariatet i ett ihopkok av socialism, nationalism, kultur, rättigheter, etnicitet och en gemensam fiende. Nu pratar jag alltså inte om ”folkfronter” som har intergrerat överklassen i sin kamp, utan de rent proletära delarna.  Jag räknar även bort t.ex. Religion eftersom det i just den här analysen inte är så relevant. Man behöver bara kolla sig omkring;

Irland – Ett proletariat enat på nationell grund, socialistiska målsättningar, kamp för rättigheter och kultur (ett förtryckt språk, inhemska tradiotioner etc)
Sydamerika – En mängd nationella proletariat mer eller mindre enade genom socialism, nationella befrielser, kamp för rättigheter, kultur etc
Palestina – Ett proletariat enat kring nationell befrielse, etnicitet, socialism och rättigheter
Baskien – Ett proletariat enat kring främst kultur, språk, etnicitet och traditioner och sedemera socialism.

Nu tar vi Västeuropa anno 2009:  Vi kan erbjuda och begära proletariatets resning genom socialism
Ser ni skillnaden, vi kan idag inte manifestera ihop en överideologi, en så pass stark vilja och kraft att proletariet i de alla delar av sitt privata liv känner sig förtryckt. Trots att det är just det som pågår.

Ta t.ex. ”mänskliga rättigheter” som att t.ex. rösta, demonstrera, eller för den delen HBT-Q frågor och feminism. Samtliga är intergrerade till fullo i kapitalismen och helt ofarliga för den i dagens läge. Gramsci’s hegenomikritik fick sitt absoluta genombrott för mig när jag förstod just till den grad allt detta är ett icke-argument idag som radikal socialist. Kapitalismen skapar helt enkelt nya marknader för ”normbrytare”.
Ta nationalism. Nationalism är gångbart och ett argument bara när man antingen är öppet ockuperat och förtryckt och därför en samlande punkt för en väpnad kamp. Eller som ram vars man kommer föra sin kamp från början. Resten av all nationalism i europa är mer eller mindre reaktionärt babbel. Därför kan vi inte använda oss av kraften som förtryckta nationer får genom sin historia i vår kamp. Nationalismen i Europa går dock vidare, trots det eviga hotet från de mer och mer centraliserade och liberala världen, men samlar sina styrkor och kan mycket väl svepa iväg stora delar av arbetarklassen med sitt starka identitetsbefästande i en framtida reaktion. Det enda vi kan göra här är att se till så att de olika nationella identiterna inte får olika värden levererade till sig av liberalerna (som så gärna pratar fint om anti-rasism men använder sig snarare av apartheid mellan olika nationella/kulturella/etniska  identiteter).

Ta kultur. Till skillnad från, även här för det mesta f.d. ockuperade en koloniala stater, så saknar vi kultur som vapen i vår kamp. Vi kan sträva efter en ren proletär kultur (som då manifesteras som bäst i vår kamp i sig) men vi kommer aldrig ha fördelen att ha språket eller historian, eller ens de kulturella särdragen på vår sida att mobilisera arbetarklassen. Vi kan erbjuda Coca Cola, McDonalds och Paradise Hotel. Helt enkelt för att de stora lagren av kultur idag är kapitalistiskt skräp.

Allt detta är delar som t.e.x. arbetarklassen i Sydamerika kan mobiliseras kring. Vi har bara en gemensam fiende: överklassen och en lösning att leverera: socialism. Notera dock gärna att ur reaktionär synvinkel så har de hela fadderullan.

Vi har därför en svår uppgift framför oss.
Hur skapar vi en överideologi som är lika vardaglig, och personligt nära, och lika mobiliserande som dessa exempel? Hur gör vi vår kamp (som är likadan på papperet som dessas) att synas lika mycket? Hur skapar vi samma legitimitet, och samma passionerade förhållande mellan proletär och kamp?

Hur skapar vi, om vi så säger, en ”klasspatriotism” i en era när vi på ena sidan har en verklighet som gör folk till slavar under konsumtionssamhället och å andra sidan en reaktion (som av förståeliga skäl) ser en ”Ny vår” i neo-konservatism. Hur ska vi spela våra kort?

Vissa säger att dessa exempel är ”orelevanta” för att de hade andra ”förutsättningar”. Ja visst fan hade de det, de flesta skedde i en transformation mellan en tidigare kapitalistiskt samhälle och ett nyare, känner du igen det från någonstans?

Ja visst vi kan idag inte kräva rätt att rösta och vi har inte samma utrymme att kämpa t.ex. för feminismen som mobiliserande faktor, men hur stod det till med 8-timmars arbetsdagen igen? Och rätten till hus? Eller sociala skyddsnätet? Strejkbrytarna? Korrupta politikerna? Avsaknaden av sin egna kultur? Har inte bara militären bytts ut mot övervakningen av idag? Vilka ekonomiska intressen spelar in i dessa konflikter? Vars känner vi igen dessa ifrån? Ser du själv inte likheterna mellan torpare som stod och såg på en lista i hamnen för att lasta bananer fram och tillbaka, och 17-åringen som får SMS 1 på natten han denna ska befinna sig 2 mil bort 07.00 nästa morgon?  Vad är skillnaden på en polis som skjuter som har en annat lands flagga på axeln, och din egna? Hur såg det ut nu med arbetsmiljö, och jordens miljö?

Nej du. Så mycket har inte förändrats. Och alla dessa konflikter pågår än, så att det är ”fundamentalt annorlunda” än oss köper jag inte.  Måhända kanske att de har, som jag påpekar, en större respekt och intresse för sin egen historia – och kapabiliteten att agera utifrån den. I viss mån för man erkänna att det är tydligare kapitalism. Men jag bor hellre i ett land där jag kan kasta en sten på fienden, än att den övervakar varje steg jag tar. Hellre öppen konflikt mellan oss och dom, än att de får sätta agendan för sin egen fred (och ockupation). Det är något dagens liberaler förstått. Det är därför vi inte har pansarvagnar mot oss när vi reser oss, de snatchar oss när vi står i duschen istället. Smarta kapitalister skapar sin egen fred, korkade (eller när vi tvingat dom till onormala tillstånd) söker konflikt. De förstår att denna konflikt är något vi enbart kan tjäna på.

Kapitalismens spelregler gäller fortfarande således. Vi har bara inte hittat formen för modernt motstånd och synliggörandet av det uppenbara. Vi befinner oss i ett läga där vi  av socialdemokrater och andra förrädare satta på ruta ett igen. Annars har vi bara mest fått onödigt trams att leka med när vi har ”fritid” jämfört med förr.

Jag tror vi behöver, för att spela bort reaktionen, och utmana dagens samhälle anta en dubbelposition. Vi måste erkänna folks identiteter, rädslor inför det här samhället (som är förståeliga och vi även kan mobilisera kring) och inte minst utmana reaktionen på dessa planhalvor. Vi måste frångå, och sätta sista spiken i, den liberala inflytandet och erkänna att socialism idag innebär en viss form av konservatism, och inte skämmas när liberalerna kommer dragas med träskargument om att vi är ”bakåtsträvare”. Om jag blir slängt i en cell, är det väl för fan naturligt att jag tänker på tiden före jag satt där?

Samtidigt måste vi skydda våra landvinningar, som vi vann genom idogt knog och ond bråd död, och sedemera kapitalismen integrerade för fullt. Jag talar till exempel om att det var vi och inga andra som har genomfört ”de mänskliga rättigheterna”. Vi måste hela tiden påminna folk om det, och definitivt om faktumet att detta inte är ”rättigheter”. Både det liberala systemet och de reaktionära är mer eller mindre sugna att slå tillbaka mot flera av dessa om det passar deras syften.

Och det här jag kommer in och vill poängtera att vi måste använda oss av delvis våran gamla hederliga materialism (de rent konkreta som kapitalismen utsätter oss för), och inte på något sätt blunda för även de psykologiska och sociala effekterna av modernt slaveri (alienation, rotlöshet etc),  men även arbeta hårt för att skapa ett band mellan dagens individualistiska arbetare och dennas historia, en modern klassidentitet, en ny mytologiserad proletär för 2000-talet som inte bara binder sig via materalistiska förutsättningar, men även historiavia  och tradition till arbetarrörelsens målsättningar.

Vi måste skapa en ”klasspatriotism” där denna identiteten integrerar hela vardagslivet till sin situation som arbetare. Inte som den tidigare klasskänslan (nu svär jag i kyrkan) som var koncentrerad kring arbete och kollektivet kring arbetet utan som går längre i sin analys och integrerar alla dessa olustkänslor man får till det moderna samhället till denna identitet. Inte minst måste vi skapa en koppling till vår historia som arbetarklass som är mer betydande än de falska livsstilar och nationella identiteter vi har idag  Det centrala måste vara att vi skapar en känsla av sammanhang, vi som arbetare, i en tid när alla sammanhang slaktas.

Vi har kommit tillräckligt långt i våra studier av varför vi mår skit, så nu kan vi göra det. Det är även det enda sätt som vi kan undvika att osunda nationalistiska yror eller annat trams får makt över arbetarklassen. Vi måste intergrera och skapa en känsla för klass där det är O.K. att nu ha en svensk flagga på verandan eller vad fan det nu är, vi får inte göra om samma misstag som gjorts förut. Vi måste inse faktumet t.ex. att arbetarrörelsen, och det revolutionära subjektet i alla tider, inte är eller har varit PK jönsar som whinar om allt möjligt. ”Alla ska med” säger sossarna. Det är det jag vill se i en ny solidarisk klasspatriotism, och i de kontaktytor där vi bygger den, och som till sist kan bli en värdig motståndare mot liberal hegenomi, reaktionära råttor och en vänster och övergiven arbetarrörelse som vänt den ryggen och nu ruttnar som en tidigare monument över svunnen militans och styrka.

Eller som man säger rakt ut:
När du funderar på vad fan du ska göra när du ser nästa skit på TV. Tänk ”Vad skulle Anton Nilsson gjort i det här läget?”
Det är så vi för börja.

poster09r
Kan dom – så kan vi

13
Jul
09

Finska klasskriget och Elmer Diktonious

Jag tog en liten närmare titt på Elmer Diktonious, det visade sig att det är samma man som gjort dikten på den till röda gardets reste staty som står i finland som, kanske det enda, minnet från den röda sidan kamp i det finska inbördeskriget. Jag har texten översatt till svenska hemma, och kommer satsa allt för att när jag updaterar denna artikel i eftermiddag både bjuda er på nordens kanske enda kvarvarande minnestaty över röda soldater samt en väldigt fin dikt. Jag behöver väl inte poängtera att det finns hundratals minneslundar, statyer och gravar för finska, svenska och tyska soldater på vita sidan under samma period. Däremot finns det bara några få gravar för röda sidan (som den i Vasa t.e.x som t.o.m. är utanför kyrkogården) samt en i Ekernäs och ett större i Helsingfors (Där Elmers verk också finns) men det verkar som att den enda större staty som rests har prytts av Elmers poesi.Tyvärr är det nästan omöjligt att hitta en bild på denna (har dock sett den på en projektsida av ett finskt museum), men jag ska göra mitt bästa tills updateringen kommer på detta inlägg. Som sagt, vinnarna skriver historien, och finland har till alldeles nyligen försökt radera och ignorera sin historia.

Han verkar även varit för tiden en känd socialistisk poet och författare och verkar ha gjort flera verk. Vissa som fick rent kulturella framgångar, de fina salongerna i Sverige verkar ha sneglat på verkan någolunda. Förmodligen för det mörka i dem. Oavsett så är han utan tvekan intressant för oss som intresserar oss för historiskt kuriösa personligheter. Han verkar även varit inblandad, i och för sig efter sin död, till åtminstone en film ”Häng dig pojkfan!” och verkar genom hela sitt liv varit en ganska djup personlighet som stod den ganska typiska finska svårmodheten nära. Ta och lyssna på hans dikter!

elmerElmer på senare dar

Hur man än vrider och vänder på det så kommer jag in på det finska inbördeskriget (eller som vi säger Finska Klasskriget) om och om igen när jag sätter mig ned och funderar över den här mannens liv. Jag har alltid trott att litteraturen kring det finska inbördeskriget har varit någolunda smal, särskilt sedan finska staten sedan 1918 alltid försökt tysta ned nordens enda revolutionsförsök och i synnerhet den brutala vita terrorn som drog igenom landet och som uppvisade en sådan reaktionär brutalitet som t.o.m. Codrenau skulle uppskattat. I den intervju jag läste igår (som jag hoppas jag kan göra om till PDF) så innebär den vita terrorn b.l.a. att kvinnor med byxor blev skjutna på plats, och att gripna kommunister blev i vissa fall avrättade genom att få sin partibok fastspikad i pannbenet. En försmak således på vad Lapporörelsen sedan skulle försöka genomföra med sin fascistiska kontrarevolution, som dock den redan så reaktionära och borgeliga staten avledde. Hursomhelst jag tänker inte gå igenom kriget som sådant, däremot hittar ni nog mycket läsvärt när jag fortsätter gagga, nämnvärt är i alla fall svenska arbetarrörelsens och Sveriges vita inblandning.

finsk-tysk vänskap 1918Enad front mot de röda.

Tiderna verkar dock förändrats. Från att ha varit en period som främst vänsterns medier har brytt sig om (Med Folkmakts text om det finska klasskriget som kanske den bästa sammanställningen i tidningsform) eller i skönlitterära verk som Väinö Linnas ”Högt bland Saarijärvis moar”, så verkar nu finländarna till sist vilja ta tag i sin historia, och verkar t.o.m. börjat filmatisera perioden, och även vilja, med lite försök till att vara objektiva, fixa till sin historia. Bästa sammanställningen från vår sida för dock falla på Polkagrisarna, läs deras sammanfattning här. Även om Flamman även lyckats belysa ytterligare en författares öde. Annars har denna heroiska period i nordisk revolutionär tradition mest skrivits om förra året vid 90-års minnet, Aftonbladet publicerade en ganska bra artikel av Greider som faktiskt sätter Finlands premiärminister i bättre ljus.

krigsfångarRöda krigsfångar

Efter kriget så flydde de som kunde utomlands, bland annat kom 500 till Sverige (trots hot om att skickas tillbaka av Svensk regering), men andra begav sig av till Sovjetunionen (B.l.a. en av arbetarledarna ”Den röda emissarien” O.W. Kuusinen som det finns en bra biografi om där det politiska spelet i kriget avslöjas). Andra begav sig iväg för att fortsätta revolutionen och för att t.ex. delta i spanska inbördeskriget.

Dock verkar finländarna i det spanska kriget aldrig varit speciellt många, de flesta verkar ha begett sig till Sovjetunionen, dit även det ”röda ledarskapet” begav sig. De som var kvar fick senare känna på Lapporörelsen pogromer, småmord och åratal av fångläger. Det finns dock en avhandling som handlar om överlevare.

Officiella rapporter kring kriget existerar det dock inte så stor utsträckning. Men med lite hjälp så kom jag över att åtminstone en intressant rapport har gjorts kring Sveriges medierapportering i kriget den finns även lyckligvis för oss som inte fuskar i skolan även i orginal på PDF. Finska staten har också släppt en gratis bok om kriget i PDF format på 260 sidor som komplement till allt annat som går att läsa. För er som vill gå förbi Armémuseet i Stockholm (som jag gör titt som tätt och en gång hittade en utställning om våra svenska frivilliga i spanien under utställningen ”Hjältar”) så finns fortfarande utställningen ”Blod i Snön” kvar som är en liten hörna på nedersta våningen, knappast faktarik men värt att se. I övrigt är kriget väldokumenterat, inte minst av vita sidan som rent utav badat i segeryran, med lite kunskaper i google kan man hitta hundratalsbilder från kriget. Värt att notera att det finns en autentisk film där ute också.

int-arkebusVanligaste bilden i borgelig media. Överklassen avrättas.
Det var stående order att ej godkända avrättningar, mord och våldtäkter bestraffades med döden i Röda Garden.

Det har även nyligen utkommit en ny bok om den vita terrorn ”I Bödlarnas Fotspår” som garanterat kommer köpas in. Med allt detta i bagaget verkar trots allt finnarna till sist vilja börja bearbeta de fruktansvärta folkmord de genomförde mot socialdemokrater, kommunister, anarkister och i vissa fall även rent ut av liberala strömningar i befolkningen. Om ni kan finska finns det mycket att hämta på finska arbetararkivet. Om ni har finsk släkt (som en sann svensk proletär) kan ni även ta reda på ganska lätt vad som hände era släktingar 1918. Det finns även ett arkiv med ljud och bild finska YLE tv som inte bara tar upp kriget utan även sociala rörelser i Finland under perioden. En annan blogg som har en hel del i ämnet är Röda Raketer.

reaktionenreaktionen2Okända arbetare avrättas

Marxistiska arkivet ger oss också ett antal namn kring ledande kommunister i revolutionsförsöket. En strålande, dock vit, sammanställning från Österbotten finns också. Revolutionär Marxism #3 har också en längre, leninistisk, artikel om kriget.

Men allt det här kan ni redan veta om, ni kanske redan har läst allt, vem vet ni kanske har sett den staty som jag söker så febrilt efter, men jag tror inte ni har läst ”Vi kommer tillbaka!” en Roman om det finska inbördeskriget av Gennadaij Fisch, läs boken som helhet här!

Denn Fisch verkar ha varit ganska flitig och en hans verk går att ladda hem och läsa här! Ett stort tack till denna Erik Jonsson som översatt mängder av ryska böcker till svenska!

Glöm för guds skull inte heller att läsa ”10 dagar som skakade världen” av den i kriget avrättade John Reed, även om denna bok avhandlar händelserna just före finska klasskriget i Petrograd.

Slutligen så vill jag ge en postum eloge till det Röda Garde som höll ut längst i kriget mot de vita. Kvinnobataljonen i Helsingfors tog hellre sina liv och stred till sista kvinna, trots en helt hopplös situation, vilket fick både vita soldater att frukta och beundra dem. Antagligen stred de så hårt på grund av de fruktansvärda brott den vita sidan genomförde mot alla röda kvinnor och av ren ideologisk övertygelse. Inga fångar kunde tas efter striden. Kampen är noga arkiverad litterärt, men tyvärr finns inga bilder, men nog fan kan finska kvinnor vara sturska nog!

12
Jul
09

Elmer Diktonius, våra nöjen 1930 (Eller antikvariat är dagens folkbildning)

Jag är en sån där person som cruisar mellan antikvariat någon gång i veckan och inhandlar ditt som tatt, så gott som alltid hittar jag något läsvärt. I synnerhet har mina vanor gjort mig till en flitig läsare av Clarte, Zenit, Häften för kritiska studier, FiB och Ord & Bild.

Jag rekommenderar samtliga då dessa tenderar att ha bättre innehåll, åtminstone om man är historieintresserad och uppskattar även en ganska bred yta för analyser. Dagens räd gav b.l.a. Ord & Bild (Del 1 special om 30-talet) där svenska strejkbrytarorganisationers historia gås igenom, SAP’s samförståndsanda för tiden styckas hejvilt (och analyserar i djupet på b.l.a. SAP’s propagandafilm mot fackföreningsfolk och kommunister ”Karl Fredrik Regerar”) samt att den intervjuar antifascister och kommunister för dagen. Ett annat fynd var ett nummer av FIB med intervju och kanske den första sammanfattningen av den finska klasskriget 1918 samt en dubbelnummer av FiB med satir/karaktyrsbilder samt socialistiska konstnärer. B.l.a. en väldigt fin bild om ETA’s bildande.

En vanlig vecka således. Jag uppmanar alla, och det är en hel del som undrar vars jag får tag på allt, att rota i antikvariatens djup.

Förra veckan kom jag över en bok som fortfarande har satt tydliga spår, nu när jag ändå skriver om mina antikvariatseskapader kan jag lika gärna ta med den. Titeln är ”Vänstervridningen” och är en svensk anti-kommunist stora verk. Tyvärr hittar jag inte boken nu, har en hel röra för tillfället. Men den rekommenderas starkt, det framanar tidsvis skratt, tidvis belyser boken den extremism som svensk borgelighet uppvisade mot 70-tals rörelsen, Boken hyllas förövrigt vid sig utgivning av samtliga borgeliga tidningar, och innehållet är allt ifrån moderat, snarare osar den av kraftig reaktionära strömningar och har likheter med NSDAP’s propaganda.

karlfredrik_regerar_34Samförståndets ansikte i Sverige

Nåväl. Det var inte därför jag började skriva det här inlägget. Jag började skriva det för att jag kom över en gammal arbetarpoet under pseudonymen Elmer Diktonious som publicerade en dikt 1930 i Våra Nöjen. På många sätt tycker jag den är bland de radikalare alstrerna, och utan tvekan sätter fingret på en 30-tals känsla och man kan även finna likheter med dagens trötthet på den liberala hegenomin.

Jag älskar
Den moderna kvinnan,
med ej de förbannade artificiella ögonbrynen
som gör alla lika
Jag är antilångkjolist
Jag älskar icke
den moderna ungdomen
halv, ljum
kvasiliberal i allt,
erotik, Freud, Pan-Europa
Hur ungdom ska vara?
Ja, bra då
den lever för fan i
våld!
Men nu
flabbar den
en liten halvhet här,
och liten där,
men inga stora hela bragder

Med lite tur kan jag komma över Karl Fredrik Regerar, socialdemokratins propagandafilm mot kommunister, fackföreningsfolk och en reel studie i samförståndsandan som fortfarande reagerar i Sverige. Den borde vara bland det intressantaste man ske se från perioden. Men lite tur scannar jag in artiklen till PDF format. Det är sällan man stöter på artiklar idag som analyserar, och avmaskerar, filmer.

08
Jul
09

Unga tjejer

Ibland får situationisterna verkligen till det. Den här filmen är bland det bästsa som skrivits och analyserar den moderna konusmentmänniskans avantgarde: de unga tjejerna. Många gånger har man i sin frustration bara suckat åt hela skiten, så det är fruktansvärt bra att någon faktiskt satte sig ned och gjorde en kortfilm om det hela. Sånt här borde läras ut i skolorna.

Introduction to a Theory of the Young Girl from Carlos Ferrao on Vimeo.




Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.